När Helge Hanssons livslåga slocknade den 20 mars 1992, en månad innan han skulle ha fyllt 50 år, led finlandssvenskt organisationsliv och östnyländsk kultur en tillsynes oersättlig förlust.
Helge Hansson var så mycket, han gjorde så mycket, han ville så mycket. Hans ställning som sektionschef i Finlands svenska kommunförbund, med ansvar för kultur, bibliotek, fritidsfrågor och internationella kontakter m.m., råkade bara bli en sista etapp på vägen i en karriär fylld av pedagogik och skoladministration med en fritidsinramning där intresset för musik, de praktiska timmermansanlagen och dragningen till navigation i skärgårdsvattnen dominerade.
Helge Hansson hade sina rötter I Liljendal, han föddes som yngst av fyra på ett hemställe, där jordbruk och sågarbete fyllde vardagen. Han tvekade länge med yrkesvalet, lärare eller tekniker i någon form, det var frågan. Helge valde lärarbanan till slut och efter examen vid Nykarleby seminarium kom han till sin första tjänst tillbakatill sin hemsocken och blev lärare och föreståndare för Mickelspiltom tolkskola åren 1965-70.Nästa etapp mblev föreståndarskapet vid Kyrkoby folkskola i Sibbo, därifrån han efter två år, 1972, sökte sig som svensk skoldirektör till Borgå landskommun. Han vikarierade ett halvår 1974 som överdirektör på skolstyrelsen, men stannade på sin post i Borgå lk tills han 1979 utsågs till densektionschefstjänst vid Finlands svenska kommunförbund, som skulle bli hans sista ordinarie operationsbas.
Utöver de krassa kalendernotationerna finns det så mycket att ta fasta på hos Helge Hansson. Kanske först några tankar kring det politiska engagemanget. Han hade redan i sin ungdom i Liljendal endel kommunala förtroendeuppdrag, men hans centrala insatser till förmån för sitt parti,SFP, gjorde han under 70- och 80-talen som medlem och tidvis viceordförande i kommunstyrelsen i Borgå lk, också som första suppleant i kommunfullmäktige. Han ledde under flere år SFP:s kommunorganisation i hemkommunen. Han ställde också lojalt upp som kampanjaktivist för sina vänner, om vilket en erinran i detta sammanhang särskilt befogad.
När den lille gossen Helge en gång måkte in till Lovisa blev busschauffören ganska förbluffad när ynglingen för frakt tillbaka till Liljendal kom släpande på en hammond. Det var ett första handgripligt uttryck för den musikalitet och musikaliska aktivitet skulle känneteckna Helge Hansson. Han spelade cello, violin och orgel och var en av de utvalda i den kvalificerade ensemblen Borgå kammarkör.
Sitt andra jag, den praktiska handarbetaren, har han på hemmaplan bäst dokumenterat i det fantastiskt restaurerade sitt sätt ett monument överarbetarkulturensarkitektoniska stilrenhet I den gamla sågens Hammars.
Sjöliv, skärgårdsluft, var livsstimulans för Helge Hansson. Också inom den sektorn kom han att spela en ledande roll. Han var under tio årkommodor i Borgå navigationsklubb, som utsåg honom till hederskommodor strax innan sjöfararens seglats var slut.
Han hade, också under det svåra år som följde efter avslöjandet om alla tidigare sjukdomsdiagnosers fatala otillförlitlighet, krafter för ett socialt engagemang. Hans intresse för människor, menskilt och i kollektiv, öppnade tillsynes ändlösa arbetsfält i hans visioner. Hans frisinnade grundidealgav arbetet djup, målmedvetenhet och entusiasm.
Som skolman gav han redan I grundskolreformen ut all sin övertygelse en sak som han trodde på och ville föra till framgång. I socialoch hälsopolitiken var han ständigt I främsta ledet. I sjukhusfrågorna satsade mhan sina sista organisatoriska resurser. Nylands sjukvårdsdistrikt var föremål för hans omsorger och mödor ända till den dag då hans tid var definitivt ute. Det var en tung dag för hans närmaste, men också för alla dem och för allt det som han arbetat och uppoffrat sig för.
P-H. NYMAN