Hellman, Karin

Konstnären Karin Hellman avled den 25.2.2004 i Borgå, 89 år gammal.
Karin Hellman intar en betydelsefull plats i finländskt konstliv som pionjär när det gällt att införa textilmaterial i bildkonsten. En metod, som i dag är allmän inte minst bland yngre kvinnliga konstnärer, uppfattades, när Karin Hellman för närmare ett halvsekel sedan första gången ställde ut sina textilapplikationer, som så radikal att arbetena inte ansågs kunna klassas som bildkonst i egentlig mening. Hennes första stora applikation ”Flicka och tupp” som hon 1956 ville delta med i en årsutställning, refuserades med motiveringen att den inte var någon målning.
Först småningom accepterade konstvärlden hennes med åren också alltmera raffinerade teknik, och när hon 1982 ­tillsammans med maken Åke framträd­-
de med en stor retrospektiv kollektion i Amos Andersons konstmuseum rådde det inte mera någon tvekan om att hon med sina textilcollage hade lagt grunden till en ny och uttryckskraftig form för bildkonst.
Karin Wisuri föddes den 8.7.1915 i Jakobstad och studerade till teckningslärare vid Konstindustriella läroverket i Helsingfors. Under Ateneumåren träffade hon sin blivande make Åke Hellman, och efter avslutad utbildning gifte de sig. Karin arbetade i ett kvarts sekel som teckningslärare, först i Ekenäs och sedan i Borgå.
Som målare debuterade hon 1939 men slog igenom på allvar först på 1960-talet, med sina applikationer där småningom också andra material, från fågelfjädrar till barkstycken, började dyka upp. Efter det deltog hon i talrika utställningar både i hemlandet och i utlandet, fick flera utsmyckningsuppdrag och är representerad i de flesta betydande konstmuseer i Finland. Sista gången hon ställde ut offentligt var tillsammans med maken Åke i Gamla kaplansgården i Borgå 1995.
Historien om hur Karin Hellman kom på idén att arbeta med textil är betecknande. Som god husmor hade hon tvättat överblivna klädrester ordentligt och ville avyttra trasorna, van från krigsåren som hon var att ta vara på allt användbart. Det visade sig i alla fall att tiderna förändrats; trasor ville ingen mera ha. Hemma bredde hon ut dem på golvet och insåg med ens vilken koloristisk uttryckskraft de färgglada textilstyckena kunde ha. Inom kort var det första collaget ett faktum.
Efter det föddes den ena stora textilkompositionen efter den andra. Formspråket ger eko av modernismens strävan till ett rent bilduttryck, och uppvisar både figurativa och abstrakta drag.
Medan Karin Hellman i sitt måleri hållit sig till en kantig, lite kubisticerande figurativitet och en stundom lite tung färgskala, blommade hennes skapande fantasi upp i textilarbetena, där hon kunde förverkliga sin strävan till frodig livsnärhet och varm kolorit. I arbeten som t.ex. den ståtliga ”Den sista solnedgången” från 1967 förenas en besmittande kolorit och materialets taktila värden med ett mytiskt innehåll, som gör att man i verket lika väl kan se en ödesmättad framtidsvision som ett fruktdignande livets träd.
Karin Hellman fortsatte hela sin aktiva tid att arbeta också i olja och akvarell. Sin mest betydande insats gjorde hon ändå med sina experimentella textilarbeten, som förebådar det sena 1900-talets mångformiga installationskonst. Sin konst skapade hon i trygg förvissning om sin fantasis bärkraft och i ett lugnt tempo, som väl passade hennes trygga och livsglada personlighet. I ett lugnt tempo tog hon också avsked av livet, ett avsked som sträckte sig över närmare ett halvt decennium.

ERIK KRUSKOPF