Hofman, Erik

I den höga åldern av 85 år avled i Åbo den 5 oktober 1978 filosofie magistern Erik Anselm Hofman. Han var född i Vörå den 13 januari 1893. Efter att ha avlagt studentexamen vid Vasa svenska lyceum 1913 bedrev Hofman studier vid Helsingfors universitet fram till en filosofie kandidatexamen. 

År 1920 vann han anställning som kemist vid Aura sockerbruk i Åbo. Här utförde han sin borgerliga livsgärning fram till pensioneringen 1960. Även efter pensioneringen handhade han uppgifter i samband med bolagets avveckling.

Inom AV-rörelsen gjorde Erik Hofman framträdande insatser. År 1936 blev han sekreterare i Arbetets Vänner i Åbo, 1939 föreningens ordförande, en uppgift som han sedan skötte med aldrig sviktande intresse i tjugofem år. Föreningens styrelse tillhörde han även därefter till 1976, då han oavbrutet i 40 år tillhört föreningens ledning. På sin 85-årsdag kallade AV i Åbo Hofman till sin hedersordförande.
Samarbetet mellan AV-föreningarna var för Hofman en angelägen uppgift. Under många år var han styrelsemedlem och viceordförande i Arbetets Vänners centralförbud och mottog för denna insats förbundets guldmärke 1953.

Sammanhållningen och trivseln mellan svenskarna i Åbo ville Hofman främja också utanför AV-rörelsen. Han var med om att grunda hembygdsföreningen Svenska österbottningar i Åbo, verksam inom Svenska upplysningsbyrån i Åbo både som styrelsemedlem och sekreterare samt fungerade som ordförande i många år för Svenska folkpartiet i Åbo. Som svensk representant tillhörde han direktionen för Åbo stads folkskoldirektion. Han var med och grundade Åbolands hemslöjdsförening. 

Den österbottniska hembygden var livet igenom en angelägen uppgift för Erik Hofman. Om sin hemby Karvsor skrev han en förälskad skildring i hembygdsboken Den österbottniska byn. För den livslånga kontakten med skolkamraterna blev han en viktig förbindelselänk. 

Erik Hofmans gärning inom finlandssvenskt bildningsarbete är föredömlig och förpliktande. Många erkännande ord yttrades även vid hans bortgång, spontana vittnesmål om vad han betytt för kamraterna i föreningen och för trivseln bland åbosvenskarna. Han betecknades som en fackelbärare, vars vänliga ord och varma kamratliga handtryckning man länge vill minnas. 

Ragnar Mannil