Huldén, Lars

✻ 5.2.1926
† 11.10.2016

Språkvetaren, författaren och översättaren Lars Huldén avled den 11 oktober 2016 i Helsingfors. En ovanligt mångsidig forskare och poet gick ur tiden. I liv och dikt hade han en sällsynt förmåga att omfamna allt mänskligt, att förena högt och lågt. På ett unikt sätt inspirerades hans diktning av hans forskningar, samtidigt som den var djupt rotad i hans eget liv och den österbottniska myllan. Hans yrkesverksamma liv var i huvudsak knutet till huvudstaden, som erbjöd honom den mångfald av aktiviteter som för honom blev så betydelsefulla. I den biografiska handboken Vem och vad uppger han ”hemgården Nörråkers” som sitt särintresse. Nörråkers fanns alltid där som en fast punkt i hans och familjens tillvaro och som en ständig inspirationskälla i hans diktning.

Lars Huldén föddes i Jakobstad den 5 februari 1926. Modern Ester (f. Nyvik) var lärarinna och fadern, Evert Huldén, jordbrukare och författare. Lars växte upp på Nörråkers hemman i Monå by i Munsala, där han tidigt kom i kontakt med sånger och berättelser, som kom att sätta sin prägel på hela hans produktion.
Intresset för böcker väcktes redan i barndomen. Han hade knappt börjat skolan när han i hemmet ordnade en bokutställning för sina kamrater. Den blev inte den succé Lars hade hoppats på. Barnen började slänga böckerna upp i luften och utställaren var snabb med att rädda undan sina skatter.

Hemmet ivrade för folkbildning. Långt före skolåldern lärde sig Lars läsa och skriva. Redan som nioåring skrev han dikter och psalmer, som finns bevarade i små häften. Snart fick den unge Lars uppdraget att distribuera SFV-kalendrarna i bygden. Om detta har han berättat i en pocketmusikal i countrystil, Nybyggarglädje eller Monte Rosa, som framfördes vid Svenska folkskolans vänners 125-års jubileum i mars 2007. En av musikalens sånger berättar om den lilla gossen som inför jul delar ut kalendrar i stugorna:

Vem skidar i skymningen till och från
i byn, jo, ett ombuds lille son.

Hans ryggsäck är med kalendrar full,
Han skidar för Folkskolans vänners skull…

Drygt tre decennier senare blev Lars Huldén invald i Svenska folkskolans vänners styrelse, där han alldeles uppenbart trivdes och var verksam i hela tjugonio års tid 1967-1996. Han skrev artiklar, dikter, visor och sceniska verk för SFV:s skrifter och sammankomster. Han var medlem av redaktionen för Stora sångboken (2001), till vilken han personligen bidrog med tretton sångtexter. På initiativ av Lars Huldén och hans syster Gunhild Stenderup instiftades i Svenska folkskolans vänner år 1997 Ester och Evert Huldéns minnesfond, vars avkastning stöder konstnärligt begåvade skolelever i Munsalabygden.

Lars Huldén inledde sina studier vid Helsingfors universitet 1944. År 1948 gifte han sig med Ingeborg (Bojen) Helena Slotte (1926-2004) och 1949 föddes Mats, den första av deras fyra söner. Åren 1947-49 studerade han vid Uppsala universitet där han framlade sin avhandling pro gradu om ortnamnen i Munsala. Fil.kand. blev han i Helsingfors 1950. Han disputerade för doktorsgraden 1957 på en avhandling om Verbböjningen i Österbottens svenska folkmål. Därefter verkade han som docent och 1964-89 som ordinarie professor i nordiska språk vid universitetet. Hans forskningsområden blev svenska dialekter och ortnamn, samt Bellmans och Runebergs diktning. Banbrytande blev hans verk Finlandssvenska bebyggelsenamn (2001), som år 2014 utkom i en digital utgåva.

Poesin kom tidigt in i Lars Huldéns liv. I Strövtåg i ordskogen. Lars Huldéns om liv och verk (2002) berättar Huldén för Inga-Britt Wik om hur både hans far och farbröder skrev böcker. Detta, liksom de psalmer han sjöng i söndagsskolan, inspirerade Lasse till egna försök: ”Jag var nie eller tie när jag satte igång med det där projektet att skriva en psalmbok”. Med tiden har det blivit många psalmer som ingått i oratorier, kyrkospel och verk för scenen. Unik inom psalmdiktningen är hans Psalmer för trolösa kristna som utkom 1991.

Som lyriker debuterade Lars Huldén 1958 med häftet Dräpa näcken. Han har utgivit ett fyrtiotal diktsamlingar. Kritiken noterade från början hans humor, hans intresse för pastischer, hans förmåga att ur vardagliga iakttagelser härleda bärande poetiska tankar och hans litterära allusioner, som han själv betecknar som ett slags rim. I den prisbelönade samlingen Herdedikter (1973) förenar han en gammal litterär tradition med nya kärleksdikter och skarp samhällskritik, teman som återkommer i hela hans produktion. Samhällskritiken framförs oftast genom ironi och andra kringgående rörelser, vilket knappast minskar dess verkan. Samlingen Läsning för vandrare (1974) följer ett annat klassiskt mönster, de grekiska epitafierna; det är fråga om inskrifter på nutida gravstenar. Ett par av Huldéns diktsamlingar är skrivna på hans österbottniska modersmål, Munsaladialekten, och är en hyllning till hembygden med dess språk och traditioner, en värld för sig.

Ett brett urval av Huldéns lyrik gavs ut till hans åttioårsdag 2006 med titeln Utförlig beskrivning av en bärplockares väg. En specialitet för Huldén är de många tillfällesdikter han har skrivit, inte minst till akademiska promotioner och andra festligheter. Dessa finns samlade i volymen Akademiska dikter och visor (2008). Hans dikter har oftast fri form, men han behandlar ledigt även bundna versformer som hexameter, distikon, sonetter, ghasel och villanell.
Till Lars Huldéns 90-årsdag utkom Läsning för vandrare och andra som innehåller diktsamlingen Läsning för vandrare från 1974 och ett urval kortdikter, många av dem publicerade i andra sammanhang. Hela diktsamlingen präglas av en spirituell ordglädje. Österbottningarnas hjärta vann han särskilt med diktsamlingen Heim/Hem dikter på Munsaladialekt och på högspråk. Dikterna läses och citeras flitigt vid sammankomster av olika slag och många dikter har med författarens benägna medgivande översatts till andra dialekter. Hans sista diktbok blev Kroppen sig framåt lutar (2016). Titeln är inledningen på Fredmans epistel 79.

Lars Huldén har samarbetat med många kompositörer: Kaj Chydenius, Kaj-Erik Gustafsson, Jack Mattsson, Lars Karlsson, Eskil Hemberg, Erik Bergman, Toni Edelmann, Lasse Mårtenson, Ralf Nyqvist, Alf Mylläri m.fl. Allmänt sjungen i de finlandssvenska församlingarna är ”Jag har ett hem”, som ingår i Svensk psalmbok för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (1986) som nr 584. Med Kaj-Erik Gustafssons melodi har den blivit en av de folkkäraste psalmerna. Så sent som i oktober 2015 uppfördes Kyrkospelet Jeriko med musik av Markus Fagerudd i Korsholms kyrka. Huldéns sviktande hälsa gjorde att han inte hade möjlighet att se verket framföras.
Lars Huldén har varit en flitig översättare som gett svensk språkdräkt åt bl.a. finsk dramatik (Aleksis Kivi, Paavo Haavikko, Jussi Kylätasku, Reko Lundán, Kristian Smeds, Arvo Salo, Liisamaija Laaksonen), verk av Shakespeare och Molière. En nyöversättning av Kalevala, som han gjort tillsammans med sonen Mats, utkom 1999. Boken blev en framgång i såväl Sverige som Finland. Det var en tillgänglig och levande Kalevala, som liksom den finska väl kunde sjungas på runometer. Mycket uppmärksammade har hans översättningar av finska schlagertexter blivit, t.ex. Ljuvliga ungdom, Sagolandet, Skogsblommor, Rönnen i Ural, Livet i löpgravarna, sammanlagt ett trettiotal. Samlingar av Huldéns lyrik har utkommit på finska, estniska, engelska, spanska, tyska, isländska, enskilda dikter på många andra språk. Samlingar av berättelser har utkommit på finska och tyska.
Lars Huldén har verkat i flera lärda sällskap och kulturella föreningar. Han har bland annat varit ordförande för Finlands svenska författareförening 1972-78 och Svenska litteratursällskapet i Finland 1983-92. Han har medverkat i styrelsen för Lilla teatern 1992-2000, Suomi-Seura (Finland-Samfundet) 1992-94 och Finlands svenska folkmusikinstitut 1978-79 och 1983-1995. Han tog initiativ till grundandet av Bellmansällskapet i Finland 1977 och verkade som dess ordförande i tre decennier. Åren 1973-1993 innehade han hedersbostaden Diktarhemmet i Borgå. Han har också varit medlem av Svenska Teaterns och Lilla Teaterns styrelser.

För sina insatser på olika områden har han belönats med många pris, såsom Svenska Akademiens stora nordiska pris (2000), Hallbergska priset (Svenska litteratursällskapet 1962), Svenska folkskolans vänners folkbildningsmedalj i silver (1986), Tollanderska priset (Svenska litteratursällskapet 1995), Svenska folkskolans vänners kulturpris (1989), Svenska kulturfondens kulturpris (1989), Finlandpriset, Dan Andersonpriset, Alf Henriksonpriset (2009), Finlands rundradios (YLE) pris ”Den dansande björnen” (2000) för Kalevalaöversättningen och det italienska priset Un ponte per l’Europa (1999). Han har utsetts till hedersmedlem i många organisationer, samt till hedersdoktor vid universiteten i Uppsala (1986) och Reykjavik (1996).

Det är få människor förunnat att under sin livstid bli så uppburen och hyllad som Lars Huldén. Hans 90-årsdag den 5 februari 2016 uppmärksammades med en mängd artiklar i den tryckta pressen. I radio och tv sändes ett stort antal program där hans mångsidiga litterära produktion gavs stort utrymme. Hyllningar och hedersbetygelser från en stor skara vänner och trogna läsare strömmade till jubilaren. Ett starkt intryck på honom gjorde premiären av dokumentärfilmen ”Den tillfällige diktaren” i Uf Svanens föreningshus i Monå, där han rörd till tårar mottog sin födelsebygds hyllning.

Lars Huldén var hela livet igenom en synnerligen produktiv skribent. Nu är Lasse borta, saknad av en stor vänkrets och många hängivna läsare. In i det sista bevarade han sin tankeskärpa och sin nyfikenhet på livet. Forskarna kommer att om och om igen återvända till hans skarpa analyser. Hans kloka och underfundiga dikter kommer att deklameras och sjungas länge ännu, där människor samlas i glädje och sorg.

Ann-Mari Häggman