Hämäläinen, Timo

f. 3.11.1945

d. 2.8.2009

Litteraturkritikern, kulturjournalisten och nordisten Timo Hämäläinen dog i en sjukdomsattack hemma i Kronohagen i augusti 2009.

”Vi kulturens små kolportörer” brukade han med en blandning av ironi och ödmjukhet kalla dem som sysslade med olika sekundäruppdrag i litteraturens tjänst – kritik, översättning, gnetande i prisnämnder och arbetsgrupper. Att bli inkluderad i ett sådant ”vi” kändes hedrande, för Hämäläinens kolportörsgärning var något alldeles utöver det ordinära. Född 1945 i Björneborg hade han i barndomsåren genom finsk-svensk vänortsverksamhet blivit en ivrig nordist, och det intresset höll i sig livet ut, till glädje och nytta för otaliga finländska tv-tittare och tidningsläsare.

Hämäläinen introducerade, recenserade och debatterade litteratur i tv och radio, i tidskrifter och finsk, rikssvensk och finlandssvensk press. Hans sista tv-framträdande blev den olyckliga gång då han i en intervju i programmet Lukulamppu 1991 inte bara var sitt vanliga kritiska och pålästa jag utan dessutom berusad. Efter avskedet från tv gjorde han fram till 2005 en stor och viktig insats som introduktör av skandinavisk och finlandssvensk litteratur i Helsingin Sanomat. Efter det blev hans bana den typiska för den frilansande ”lilla kolportören” i den bemärkelsen att den bestod av små bitar, korta uppdrag och den allt mer krävande uppgiften att hålla många bollar i luften. På Åland fann han under senare år ett nytt mentalt hem. Hans sista texter handlade om operan Joel och om det nya kulturhuset Alandica, och publicerades i Helsingin Sanomat i början av augusti.

För Timo Hämäläinen var Norden en levande och livsviktig helhet, och svenskan en självklar del av det finländska kulturarvet. Med unik sakkunskap och nyfikenhet såg han det gemensamt angelägna där andra ofta såg bara kulturskillnader och lustiga främmande särdrag – vilket med särskild tacksamhet och uppskattning noterades av de tvåspråkiga finlandssvenskar som läste hans recensioner. För den verksamheten belönades han av Svenska kulturfonden, av Nordiska ministerrådet, av Finlands svenska författareförening och Kulturfonden för Sverige och Finland. Jag hade förmånen att under de senaste åren samarbeta med Timo Hämäläinen i bedömningskommitten för Nordiska rådets litteraturpris. Uppgiven eller håglös var han aldrig när vi träffades. Han besatt en stor och djup kunskap om nordisk kultur, politik och ekonomi, och han delade generöst med sig av stort och smått, av litteraturpolitiska och mänskliga iakttagelser. Den skandinaviska litteraturen och åländskt finansskvaller samsades i hans bulletiner, levererade per telefon, e-post eller över en lunch.

I Vem och vad uppgav Timo Hämäläinen ”reverie” (drömmeri) som särintresse, och bakom den ofta sarkastiska ytan skymtade en känslig ömsinthet, särskilt när han talade om sina vänner – eller om sitt första barnbarn, vars fotografiskt dokumenterade framsteg vi ibland fick ta del av som avslutning på ett NR-möte.

Med stor tillgivenhet och stolthet omtalade han också alltid sina två vuxna döttrar Aino och Hannah.

Pia Ingström