F. 22.3.1922
D. 28.3.1997
Tor Högnäs, journalist och författare, avled natten till långfredagen den 28 mars 1997 på sjukhus i Helsingfors. Han var född i Nedervetil den 22 mars 1922, son till jordbrukaren och häradsdomaren Anders Högnäs.
Tor Högnäs gick den långa vägen till journalistiken. Kriget gav honom två medaljer för tapperhet, men inget yrke. Han var litterärt intresserad och ville skriva, men blev, efter att ha utbildat sig till socionom, organisatör i Svenska folkpartiet. Han arbetade ett tag för Folkhälsan och var det finlandssvenska folktingets sekreterare sedan 1963 när platsen som Vasabladets man i Helsingfors blev ledig 1966 genom att Nils-Börje Stormbom gick över till rundradion.
Magnus Kull kastade i ett inofficiellt samtal fram hans namn. Tor Högnäs var 44 år, blev glad över att kontaktas och varinte svår att övertala. Efteråt skrev han att han tog det nya jobbet som en skänk från ovan. Han hade alltid hållit kontakt med journalister, hade som organisatör ett brett kontaktnät och var utpräglat liberal i Vasabladets gamla anda.
Snabbt nog blev han korrespondent också för Dagens Nyheter i Stockholm och Daglbadet i Oslo.
Hans tid som journalist 1966-83 inföll under en tid som vi i dag betecknar som märkvärdig, kanske svår att förstå. Tor Högnäs styrka låg i att han skrev enkelt och rakt på sak. De politiska ledarskribenternas kodade språk var ingenting för honom. Han iakttog, samlade uppgifter och rapporterade. Ett tag ansattes han så hårt av statsmakten att detta utlöste en internationell journalistprotest.
Det skedde i samband med fallet Zavidovo, som gjorde honom till ett begrepp I finländsk journalistik.
Kekkonen och Bresjnev träffades i augusti 1972 i Zavidovo - en ort som ligger 120 km nordväst om Moskva- för att diskutera Finlands blivande frihandelsavtal med den västeuropeiska marknaden. Bresjnev sade att handeln lätt drar politiken med sig. Kekkonen ställde sig, enligt den diskussionsrapport han själv utarbetade för en begränsad krets, som garant för Finlands fortsatta vänskapspolitik österut. Högnäs fick tillgång till rapporten och gav den publicitet. De första kommentarerna var starkt avståndstagande. Utrikesministeriet betecknade den som ofullständigoch delvis missvisande.
Sex veckor efter artikelns publicering på hösten 1972 meddelade Kekkonen att han inte tänkte ställa upp för omval. Som orsak uppgav han att Högnäs med sin artikel hade skadat relationerna till sovjetledningen.
Justitiekanslersämbetet fick i uppdrag att utreda läckan. Protokollen publicerades senare i bokform och visar hur Högnäs pressades utan att någonsin ange sin källa.
Kekkonen omvaldes för tiden 1974-78 genom en speciallag. Litteraturen kring fallet är riklig.
Själv skrev Tor Högnäs av sig sina upplevelser, vilka inte var av ett speciellt behagligt slag, i boken Farväl Zavidovo (1986).
Då hade känslorna redan lugnat sig och Högnäs fått Yttrandefrihetens svärd av Finlands journalistförbund och Finlandssvenska publicistförbunds stora pris. Han fick också pris ur Albert Bonniers 100- årsfond.
Som journalist hade den aldrig påträngande Tor Högnäs förmågan att bli läst och kommenterad. Det låg i hans natur och hans sätt att arbeta. Han förblev livet ut en liberal med dragning åt vänster och en förmåga att tänka i andra banor än de strikt vedertagna och officiellt fastslagna. Han blev något av en idol för en yngre generation journalister genom att visa att det i en demokrati inte är nödvändigt att dra likhetstecken mellan journalistik och förmodad statsnytta. Han lekte aldrig politiker och statsman, han var en journalist som sitt yrkes etik på allvar.
Hans språkbehandling var överlägsen. Han sökte den enkla och träffsäkra formuleringen tills han fann den. Ole Torvalds och Jan Fridegård var hans stilideal. Hans informatörer var många, hans bekantskapskrets stor och hans journalistiska teknik enkel, han skyddade sina källor, men ville aldrig ha några nyheter i förtroende som det inte gick att trycka.
Tor Högnäs skrev gärna under fredsappeller, tyckte att ungdomen skulle vararadikalt frispråkig och slog bakut så fort han misstänkte att någon journalistiskt ville utnyttja honom. Han hade en befriande humor och lade gärna sina ord så att det blev klart att han var österbottning.
Efter pensioneringen skrev han den självbiografiska krigsskildringen Korsfararna och berättade i Att söka sin väg om sin tid som organisationsman.
BIRGER THÖLIX