Ivars, Marianne

Det var ett väntat men det oaktat ett smärtsamt dödsbud som nådde oss den 13 november 2008. Marianne Ivars i Vasa är borta.

Hon föddes 1929 i Smedsby, Korsholm, där hon också tillbringade sina sista år. Redan som ung husmor anslöt hon sig till martharörelsen, en organisation vars ideal hon insupit med modersmjölken, som hon brukade säga. Hon förblev organisationen trogen – den kom senare att bilda en stadig plattform för hennes framtida verksamhet.

I början av 1960-talet drogs Marianne med som frilansreporter i rundradions verksamhet. Etermedia var i ett expansivt skede och inslagen blev många, framförallt i program av husmorstyp men också i nyhetssammanhang och i teve, där hon medverkade i nästan 20 år.

I början av 1970-talet inledde Marianne sin verksamhet som reseledare, efter att själv ha deltagit i en resa till Zell am See i Österrike, som hon tog till sitt hjärta. I 30 års tid förde hon resenärer från hela Svenskfinland, ofta marthor, på välorganiserade resor till olika resmål i Europa. Österrike med Zell am See och Wien stod dock hennes hjärta närmast. Sparesor till Rumänien företog hon redan under kommunisteran. Där såg hon med egna ögon de eländiga förhållanden som barnhemsbarnen levde under. När så regimen föll, insåg Marianne omedelbart att här fanns ett gyllene tillfälle att gripa in och göra något för de utsatta barnen.

Med kraft och aldrig sinande energi satte hon i gång en insamling för barnhemmet i Beius. Här skulle marthorna ingripa! Inget barn skulle behöva leva under sådana omständigheter som hon upplevt i Rumänien.

Så lades med hjälp av Vasabygdens marthadistrikt grunden för en omfattande hjälpverksamhet. Förnödenheter av olika slag fraktades med långtradare från Österbotten till Rumänien. Så småningom ersattes billasterna av insamlade penningmedel. Hundratals barn fick faddrar som stod i direkt kontakt med sina skyddslingar och hjälpte dem ekonomiskt.

”Mama Marianne” kom varje vår och höst till barnen som något av en jultomte. Med åren blev hon ett begrepp för en stor skara barn på livets skuggsida. Dottern Ingegerd smittades av sin mors entusiasm och jobbade ivrigt på att skola barnhemspersonalen, bland annat i frågor som gällde FN-konventionen om barnens rättigheter. När Marianne drabbades av cancer för snart sex år sedan blev barnhemsbarnen ännu viktigare för henne. Hon hade ju så mycket att uträtta! Trots en tragisk bilolycka på en Rumänienresa, där dottern Ingegerd omkom, fortsatte Marianne sitt hjälparbete och lyckades genomföra en sista resa till Rumänien våren 008.

Mariannes hjälpinsatser har renderat henne många utmärkelser under åren, både rumänska och inhemska. Här må nämnas Fredrika Runeberg-stipendiet ”för samhällsmoderliga insatser” och Finlands Lejons orden. Sörjande står maken Lars, dottern Viveca med familj och framlidna dottern Ingegerds make Karl-Johan med familj samt otaliga vänner. I Marthaförbundet, den organisation som hon så troget tjänade, är tomrummet stort. Mariannes valspråk, som hon gärna citerade, var: ”Du kan inte hjälpa alla men du kan hjälpa någon.”

ANITA SVENSSON