Jansson, Jan-Magnus

f. 24.1.1922

d. 29.11.2003

Förre professorn och chefredaktören Jan-Magnus Jansson avled den 29 november 2003. Han var född den 24 januari 1922 i Helsingfors. Därmed gjorde en sällsynt begåvad och mångförslagen människa sorti från den finlandssvenska arenan. Jansson gjorde betydande insatser på ­kulturens område, inom samhällsvetenskaperna, inom publicistikens område och i politiken. Han var en ordets mästare i allt han företog sig. Trots ett stort antal uppdrag, både inom den offentliga sektorn, i den tredje sektorn och inom den fjärde statsmakten, hann Jansson på det personliga planet knyta flera hållbara vänskapsband. Han var en vänsäll person och han engagerade sig uppriktigt i sina medmänniskors göranden och låtanden.

Jan-Magnus Jansson var i början av sin karriär inriktad på den statsvetenskapliga disciplinen. Inom den gjorde han en ovanligt snabb karriär. Han doktorerade 1950 på en avhandling om den österrikiska rätts­forskaren Hans Kelsens statsteori. År 1952 skrev han en briljant bok, Frihet och jämlikhet, en oöverträffad klassiker om demokratins paradoxer. Det är en bok som inte förlorat sitt läsvärde. Som 32-åring utnämndes han till professor i allmän statslära vid Helsingfors universitet. Då var disciplinen ung och outvecklad och starkt fokuserad på Tyskland. Under Janssons ledning fick statsvetenskapen ett nytt och mera mångsidigt innehåll, han byggde upp den svenska lärostolen till en hög nivå, både nationellt och internationellt. Som en magnet drog han unga kunskapstörstande studerande till sig, personer som sedan livligt engagerade sig i samhällsbygget. Jansson verkade som professor i 20 år. Hans verk fortsattes 1976 av efterträdaren Göran von Bonsdorff med samma starka profil. Därefter har lärostolen deklinerat på ett betänkligt sätt.

Jansson utvecklade tidigt ett intresse för politik. I början hade hans politikintresse en mera teoretisk framtoning. Mera allvarligt blev intresset när han engagerade sig i Svenska folkpartiet inför presidentvalet 1962 och då genom att gå i bräschen för ett återval av Urho Kekkonen. Vid den historiska partidagen i Kristinestad 1961 ledde Jan-Magnus Jansson en minoritetsfalang för Urho Kekkonens återval. Denne återvaldes 1962 med ett tämligen starkt stöd från sfp, och Jan-Magnus Jansson var en av elektorerna. Ett år senare blev han vice ordförande för partiet. Fyra år senare, på partidagen i Nykarleby 1966, valdes Jansson till ordförande för sfp. Både som viceordförande och ordförande var Jansson konciliant och samarbetsinriktad. Han jobbade hårt för en förbrödring mellan dem som var för och emot Urho Kekkonen. Jansson satt aldrig i riksdagen, men verkade en kort intensiv period som handels- och industriminister i Kalevi Sorsas regering från början av 1973. Samma år avgick han som partiordförande.

Nya utmaningar väntade. Han utnämndes till chefredaktör för Hufvudstadsbladet 1974. Alla visste att Hbl var i behov av betydande förnyelse, men en och annan var skeptisk till om Jansson var rätt person att klara utmaningen. Jansson bevisade mycket snabbt att han var rätt person för posten. Redan hans programförklaring om Hufvudstadsbladets uppgift i oktober 1974 blev legendarisk. Under årens lopp skrev Jansson ett stort antal vittra ledare. Artiklarna, av vilka ett urval samlats i boken Ledare (1981) är ett pedagogiskt exempel på hur en mycket lärd man kan skriva enkelt, klart och allmänt förståeligt. Hbl kom plötsligt in i samma paneuropeiska kategori som Berlingske Tidende och Frankfurter Allgemeine. Utländska påverkare som ville få en inblick i Finlands relation till omvärlden rekommenderades alla begära audiens hos Hufvudstadsbladets chefredaktör.

1990-talet bör ha varit en svår period för Jansson, då han engagerade sig som en seg motståndare till Finlands anslutning till EU. Han och Georg Henrik von Wright blev alltmer ensamma i denna hållning.

Jan-Magnus Jansson engagerade sig livfullt i den tredje sektorn. Han var en resursperson i många föreningar och organisationer. På senare år gjorde han en särskilt stor insats i Folkhälsan.

Som vetenskaplig mentor är han unik. En måttstock är att han i samband med sin 80-årsdag 2002 inbjöd samtliga doktorer som han varit opponent för till en middag på Svenska Klubben. De är till antalet aderton, vilket är ett rekord. Det var som gamla tider. Än en gång fick de 18 njuta av det knivskarpa intellektet och den släpande sammetslena rösten.

CHRISTOFFER GRÖNHOLM