Donner, Jörn

f. 5.2.1933
d. 30.1.2020
Nyårsskiftet var grymt för den finlands­svenska litteraturen. Alla läsare förlorade någon för dem betydelsefull författare. Den sparsmakade medelhavsforskaren Leif Salmén gick bort 67 år gammal. Den tumultuariska författaren Claes Andersson kallades till sina fäder efter en roande, oroande och mångskiftande karriär. Och kamraten från juli månad i sjukrummet i Mejlanstornet, Jörn Donner, avslutade en heroisk kamp, inte enbart mot en plågsam sjukdom, likt hydran med många tentakler.
Jörn Donner förde en enveten kamp mot själva döden som sådan. Han nynnade inte med i Nos habebit humus. Den långa marschen mot evigheten kantades av protester och visioner om att hälsan kanske kunde bli bättre. Under den sista hösten blev mantrat om att trots allt kunna överleva – med läkarnas hjälp – en vandringsstav mot det obevekliga slutet.
Inte ens den meriterade professorn Henrik Meinander, med sin första bakgrund i idrottshistorik, har i idrotten hittat en ingång till personligheten Jörn Donner. Jörns fysiska övningar genom hela livet är dock en förklaring till att han förmådde så mycket under en lång tid – hela livet ut.
Idrotten var för Jörn Donner en vital ingrediens för att kunna behärska sitt liv. Han var noggrann med att ta till vara möjligheterna till squash i New York, att utnyttja Campementshallen i Stockholm, att hitta Sagene squash center i Oslo eller hallen i Hyvinge. Som junior vann Jörn en bronsmedalj i bordtennis bland de svenska gymnasisterna i Helsingfors.
Hans stil i bollsporterna var inte elegant. Han finslipade varken teknik eller taktik. Däremot lade han i dagen en obändig energi, en uthållighet utöver det vanliga och en så seg tåga, att man stundom kunde bli varse ett grönaktigt lödder i hans mungipa. En förlust var inte trevlig. Donner har genom hela sitt liv varit något av en fighter, men han kunde ge vika om hans casus visade sig vara mycket impopulär eller rentav omöjlig.
Redan i minnesteckningarna över Jörn Donner får läsaren en nyanserad bild av den förmenta rucklaren Donner. I motsats till en bohemisk profil har han framstått som en väl organiserad person. Tidig väckning, morgonkaffe, tidningar och marsch till arbetsbordet, senare med datorn som en förhatlig skrivmaskin. Efter dagens pensum kunde det bland vänner bli en klassisk dry martini (sällan två) – shaken not stirred – och vin till maten. Som var färsk fisk. Om man var en särskilt guterad gäst kunde det vankas Jörns variant av medelhavets fisksoppa. Det gastronomiska budet var absolut. Råvarorna skulle vara fräscha. Djupfryst kunde i brist på bättre tolereras. Kött på bordet var en sällsynthet.
Jörn Donner utförde ett sällsynt, kraftfullt och dynamiskt livsverk. Ett augiasstall som han med stora svårigheter spolade rent var den inhemska filmproduktionen. Yngre än 20 år gammal gav han ut en pamflett med Martti Savo om ”våra filmproblem”– finländsk film måste vara någonting annat än bygderomanser och tafatta soldatfarser. I trettiotalisternas efterföljd försökte han vädra ut en inkrökt, nationalistisk och borgerlig berättartradition.
Men framförallt försökte han öppna Finlands av retorisk smuts igengrodda fönster mot Europa. Donner tillhörde den generation vars medlemmar försökte montera ned gamla barrikader. Han gjorde det med besked och stor kunnighet om kulturella, litterära och cinematografiska strömningar i Europa. Detta gällde även politiska och ideologiska strömningar. Redan som pojke följde han med händelserna under andra världskriget.
Jörn Donner kunde aldrig beskrivas som en programmatisk nordist. Han levde som en nordbo särskilt under tiden som verkställande direktör för svenska filminstitutet. Äktenskapet med Jeanette Bonnier bekräftar att han var hemtam i kretsarna kring Nedre Manilla. Och Abbe Bonnier var en uppskattad vän. Jörn sörjde djupt då Jeanettes dotter Maria i tonåren omkom i en idiotisk bilolycka utanför Norrtälje.
Mig veterligen eftersträvade han inte någon plats i Nordiska rådet eller någon ledande position i Nordiska ministerrådet. Gnetiga politiker – många danska – gjorde att samarbetet mellan regeringarna kändes futtigt och småskuret. Norden tedde sig mera som en hemmaplan. Bland förläggarna var han en känd person och bland otaliga seminarie- och kongressarrangörer var han anlitad in i det sista.
Hans lätt distanserade förhållningssätt till ”det nordiska” kan ha varit släkt med att han också kände en viss aversion mot det hurtfriskt finlandssvenska. Dock skänkte han en förpackning finlandssvensk poesi till alla svenska skolor! Noblesse oblige!
Det är en sliten kliché att påpeka, att Jörn Donner var en omöjlig hoppjerka. Han sägs ha varit sitt eget parti. Men som man har påpekat: han lämnade aldrig sitt parti mitt i en mandatperiod.
Det spännande med denna polyhistor – vår främsta europé under 2000-talet – var att hans intresse och aktivitet var så mångskiftande: från riksdagen och dess förnämaste två utskott, grundlagsutskottet och utrikesutskottet, till kulturnämnden i Helsingfors och revoltförsöket i Ekenäs. Vårt Ekenäs blev ett mandat från drömgränsen att krossa Svenska folkpartiets enkla majoritet. Liksom i Helsingfors förblev också hans förslag om att förkovra Ekenäs – trots sin framsynthet – i allmänhet orealiserade.
Hans ande kommer ännu länge att promenera från Norra Kajen – som ett slags Balzac – till Gamla saluhallen. Han förstod sig aldrig på Hagnäshallens jordbundna charm. Han var noli me tangere.
Under sitt liv hann Jörn Donner bli belönad med en hart när otrolig mängd kulturpris, och hans litterära produktion omfattar kring sjuttio titlar. Han kommer att förbli aktuell en lång tid framöver. Han skulle bli glad om det postuma ryktet någon gång skulle dyka upp på pressens löpsedlar – ty sådan var han.

Ralf Friberg
(bekant och vän under sex decennier)



Bild: Rabbe Sandelin