Kronqvist, Bo

f. 6.6.1948
d. 5.5.2019

Nykarleby har inte varit sig likt det senaste året. Vi träffar inte längre Bo ”Bosse” Kronqvist i gathörnen och blir stående för att prata. Vi ser inte honom pressa sin röda ”Ferrari” längs Topelius­esplanaden. Alltid på språng med andan i halsen, oftast sen till de många möten och evenemang han skulle hinna med: Stadens styrelse, fullmäktige, nämnder, regionala organ, Scriptum, Korsholms musikfestspel, Florahemmet, Rotary, frimurarna, styrel­ser, arbetsgrupper, begravningar, upp­vaktningar, fester, innebandymatcher, teaterföreställningar…

Bosse, han var Bosse med alla, gick bort den 5 maj 2019 efter en kort tids sjukdom. Han slutade mitt i en gärning, inte minst som ordförande i stads­fullmäktige i Nykarleby. Den posten skötte han närmast som en president. Från sin sjukbädd informerade han sig om hur saker och ting fortlöpte. Det flaggades på halv stång i många städer och kommuner den dag som dödsbudet löpte genom Finland. Vi stannade upp en stund. Bosse är död. Det var svårt att ta in, men så var det. Han som nästan alltid var sen, gick plötsligt alldeles för tidigt.

Lars Huldén skriver i Begravningspsalm, i diktsamlingen Psalmer för trolösa kristna, att hur du levt ditt liv har betydelse, och att ingen någonsin levat förgäves. Det du gör och säger har en påverkan på andra människor. Spåren finns kvar länge efter att du inte finns. Det gäller i högsta grad Bosse. Han förmedlade en livshållning. Bosse hade många visioner och idéer. Hans starkaste drivkraft var en obotlig optimism och han trodde alltid att han skulle hinna med ännu mer än han gjorde. Hans ena syster berättar att han i skolan alltid var säker på att få 10 i proven. Om det sedan blev 4 var han lika glad ändå. Det gjorde att han levde fullt ut. Han var en livsnjutare och hittade alltid en orsak att korka champagnen och duka med finporslinet. Hans i det närmaste övertro på att allt var möjligt var en inspiration även för oss andra.

För många var Bosse en vän, han såg varje människa. Han engagerade sig i och brann inte minst för dem som var satta lite på sidan om i samhället. Alla kände honom, han kände alla och han ville finnas för alla, vilket ju ingen, inte ens Bosse, kunde. Bo Kronqvist föddes den 6 juni 1948 i Vasa. 1964 flyttade familjen till Nykarleby. Bosse var äldst i en syskonskara på fyra och sin roll som storebror och familj­ens överhuvud tog han på stort allvar. Vi möttes i många kontexter. Han var min klassföreståndare i nian, vi fick varandra i Juthbacka Teaters uppsättning av Charleys tant. Han var alltid där, mer eller mindre.

De sista åren han levde var vi partners kring Zacharias Topelius i Nykarleby. Jag är glad att Bosse fick vara med om det fantastiska jubileumsåret 2018. Vi ombads av Vasabladet att tillsammans vara Topelius röst och bli intervjuade. Vi satt i förmaket inne i museet som restaurerades i smällkalla vintern. När det kom till Topelius talade jag och Bosse med en stämma. Även om vi var oense i en del saker fanns alltid respekten för varandra. Det viktigaste var det gemensamma stora hela.

Det var också hans inställning som kommunpolitiker. Han hade förmågan att se lite längre, bortom ideologiska skiljelinjer och akuta ekonomiska kriser, och formulera vad som var det bästa för helheten också i det längre loppet. Hans kunskap om den stad han ledde var stor och djup. Han var en kunskapskälla och hade perspektiv som få.

Under Topeliusåret 2018 gjorde han en stor insats genom att resa land och rike runt för att berätta om Topelius. Bosse var en gudabenådad berättare och guide. Han visste precis hur man kryddar en historia lagom mycket för att den ska vara i princip sann. Bosse har av Nykarlebyborna ofta omtalats som en Topelius. Bildlikheten på äldre dagar är bara en sak. Bosse brukade skryta med att han i egenskap av musei­intendent faktisk bodde längre tid på Kuddnäs än vad Topelius gjorde. De var båda renässansmänniskor som behärskade det mesta, stod för en tro på bildning, kultur, sociala rättvisa, ansvarstagande, och att i vårt samhälle är alla välkomna. Sin sannolikt största insats gjorde Bosse som lektor i Nykarleby högstadium, senare Carleborgsskolan. Han var en omtyckt och respekterad lärare. De som haft förmånen att ha honom i katedern är evigt tacksamma för den väg till kunskap han visade genom att ibland vara lite absurd, men han lärde eleverna att tänka själva. Han har fostrat många insiktsfulla Nykarlebybor, österbottningar, finlandssvenskar, finländare, världsmedborgare…

Bosse berättade upprymt våren 2018 en historia om en mor och ett barn som passerat och modern hade pekat på Bosse och sagt att det där är Bosse Kronqvist. Barnet hade då frågat: Bosse Kronqvist? Finns han på riktigt?

Nu finns han inte längre på riktigt. Men åtminstone i Nykarleby kommer spåren av honom att finnas kvar. Som vi ännu känner hur Topelius vandrar omkring bland oss så kommer nog Bosse att göra det också. Människor som berört finns i oss. Bosse var en folkbildare. Han var en förebild i engagemang för det han trodde på. Vi behöver dem som kan stå upp för det goda, har viljan att förbättra och föra kunskapen och kulturen framåt.

De passionerades själarna behövs. Bosse var en sådan.

Anci Holm

Bild: Rabbe Sandelin