Nyström, Carita

f. 20.2.1940

d. 12.10.2019

Författaren och journalisten Carita Nyström avled i Korsnäs den 12 oktober 2019 i en ålder av 79 år. Hon var född den 20 februari 1940 i Vasa.

Efter avlagd studentexamen studerade hon bl.a. svensk litteratur samt nordisk och engelsk filologi vid Helsingfors universitet. I flera år kom Nyström också att jobba som assistent i nordiska språk vid universitetet. Under många år arbetade hon också som journalist vid Rundradion. Åren 1974–78 var hon studierektor vid Folkets bildningsförbund tillsammans med Birgitta Boucht.

Tillsammans med Birgitta Boucht gav hon ut boken Denna värld är vår! Handbok i systerskap som utkom år 1975 med devisen ”Förena praktiken, teorin och poesin!”

I boken ville Boucht och Nyström informera om den nya kvinnorörelsens arbetsformer och litteratur: ”ge kvinnor redskap att lära sig se och analysera sitt förtryck, att återerövra sin historia och därigenom nå fram till ett feministiskt medvetande och en uppfattning av sin egen identitet.”

Under årens lopp kom Carita Nyström att engagera sig i olika feministiska och alternativa rörelser, fredsrörelsen och olika politiska rörelser, bland dem Vietnamrörelsen, den folkdemokratiska föreningen Bröd och Rosor och kvinno­gruppen Marxist-Feministerna som hon var med om att grunda. På webbplatsen ”Möt finlandssvenska författare” berättar Carita Nyström att hon redan i ung ålder var en flitig dagboksskrivare och i tonåren drömde hon om att bli författare.

På frågan om vad hon vill med sitt författarskap svarar Carita Nyström att hon med ord vill ”fånga in något av den flytande, flyende tiden; minnena, de sinnliga upplevelserna, tankarna, reflexionerna. Jag vill fånga in allt detta flyktiga som omger oss i livet, som går igenom oss, som vi genomgår. Hans Larsson har sagt att skriva är ”att slåss emot glömskan”, som är som flygsanden, som täcker in allt det som passerar oss i livet.”

Sedan debuten år 1975 gav Nyström ut femton böcker i olika genrer, såväl poesi och prosa som essäer och debattböcker. I boken Femtiosex österbottniska författare om sig själva (1990) konstaterar Carita Nyström att hennes tre första böcker präglas av budskapsskrivande: ”det är något jag vill ha sagt – och det rör kvinnoliv, miljö, ekologi, barn, allt växande.”

Sedan mitten av 1980-talet rörde sig författarskapet i högre grad mot ett skapande av ett självporträtt, som Nyström själv uttrycker det. I diktsamlingen Huset i rymden (1984) skriver Nyström om olika hus, hem och rum som varit viktiga för henne. Romanen Den förvandlade gatan (1991) faller tillbaka på självbiografiskt material med bl.a. minnesbilder från åren som krigsbarn i Sverige. I Galningen i trädgården och andra berättelser (1996) fortsätter Nyström att skriva om sina barn- och ungdomsår samt om resor runtom i Europa och USA. Resor i tid och rum skildrar Nyström också i senare verk som Brev från en by i Europa (2001) och Sju berättelser från sextiotalet (2009).

I boken Den omöjliga hemkomsten. Rötter och rotlöshet hos några öster­bottniska författare (2006) konstaterar Åsa Stenwall-Albjerg att man kan läsa Carita Nyströms liv och författarskap som en bildningsresa: ”där en etapp avlöser den andra, men ändå är i ständig och inte sällan konfliktfylld dialog: barnet med den vuxna, staden med landsbygden, det globala med det lokala, naturen med samhället.”

Carita Nyström har gett ut alla sina böcker på alternativa och författardrivna förlag, så som Boklaget för södra Finland (som Nyström var med om att grunda år 1974) och Författarnas andelslag, och inte minst på förlaget Hantverk som Carita Nyström grundade år 1984 tillsammans med sin man, författaren Erik Ågren.

Under åren 1991–1993 var Carita Nyström länskonstnär i litteratur i Österbotten, och sedan mitten av 1990-talet verkade hon också som ordkonstlärare för både barn och vuxna.

Jag har levat i så många rum,

sjok av städer har jag genomströvat.

Och den varma gemensamma andedräkten

mot husväggar i mörker har jag andats

i demonstrationståg i Köpenhamn,

New York, Prag eller Vasa.

Nu ekar de tömda rummen inne i hjärnans valv,

faller som askfjun ned i min vardag,

gulnade väggar någon annanstans

bär knappt märkbara avtryck,

en flaga, en rispa bara,

det var jag.

Här vänder stormen ut och in på min dag

och orden flaggar övermodigt färggranna

på min tankes bykstreck.

Jag går i skogens universitet,

där också stenen har sin punkt

på föreläsningsprogrammet,

medan skatan, den eviga rebellen,

skrattar utmanande från sin trädtopp.

- ur Huset i rymden (1984)

Marit Lindqvist