Pöysti, Lasse

f. 24.1.1927

d. 5.4.2019

Lasse Pöysti föddes och växte upp i Sordavala och sa själv att han hade tre identiteter: en karelsk, en finsk och en finlandssvensk. Man kunde tillägga en fransk; han bodde länge i Paris, älskade språket, kulturen och atmosfären. Fjorton år gammal kom han in i skåde­spelaryrket, och efter sex filmer som Suominens Olli var han du med hela finska folket. Där drog han på sig ett kändisskap som han sen fick leva med resten av sitt liv. Det kunde ge små fördelar, men var nog mera en börda. Han fick sällan sitta i fred i en tågkupé eller vid en bardisk.

På scen debuterade han 1942, det var på Svenska Teatern i Paul Osborns pjäs Nog lever farfar. Så följde flera år på Kansallisteatteri och Intimiteatteri, många roller men också en växande osäkerhet om han valt rätt yrke. Lyckligtvis räddade Vivica Bandler på femtiotalet honom till Lilla Teatern, där han sen verkade, först som skådespelare, senare också som chef ända fram till 1974.

Efter det var han chef, först för Tampereen Työväen Teatteri, sen för Dramaten, två perioder som han själv betecknade som misstag. Till all lycka tog de slut 1985, då flyttade han tillbaka till Finland och ägnade sig åt det han var bäst på, skådespeleri. Vid sidan av teaterarbetet gjorde han filmer, massor av filmer, också som regissör. Melodramer och soldatfarser som befäste hans popularitet, men inte alltid hans självkänsla. Några få var han stolt över, flera skämdes han för.

I rollen som mumintroll var han högt älskad, men också där fanns en ambivalens. Jag är ju inte alls någon mjuk och gullig människa, sa han, och det hade han rätt i. Det fanns också mörkare stråk i hans personlighet, utan dem hade han aldrig nått så djupt i dramat, eller så högt i komedin.

Bland de hundratals roller han spelade väljer jag två som visar spänn­vidden i hans konstnärskap. Galilei i Brechts humanistiska tragedi på Helsingfors stadsteater 1987, i regi av Ralf Långbacka; det var en både intellektuellt och känslomässigt hisnande prestation. Och den lilla stumma birollen som elefant i min version av Jorden runt på 80 dagar på Lilla Teatern 1970; utan maskering, bara med en minimalt nerdragen underläpp och en förbluffande tyngd i sina rörelser skapade han under några få minuter på scenen en perfekt illusion, ett mimiskt mästerverk.

Lasse var också en ypperlig berättare, både i tal och skrift. Hans memoarer i fyra delar är både underhållande och lärorika. Mindre känt är att han också gav ut en sagobok och en liten essäsamling om klassisk musik.

På scenen var han inte alltid lätt att repetera med, varken för regissörer eller medspelare. Han hade ingen formell utbildning, hade aldrig drillats in i kollektivismen i en teaterskola. Han arbetade mycket för sig själv. Hans egentliga medspelare var publiken, det var i mötet med den han blommade han upp. Han hade någonting svårdefinierbart, en total scenisk närvaro som sög till sig åskådarnas hela uppmärksamhet, väckte igenkännande, skratt, insikt, kärlek.

Vårt samarbete inleddes på Lilla Teatern 1967 och sen följde några intensiva och lyckliga år, som nog hör till de bästa i den teaterns historia. Efter en paus på trettio år återsågs vi på 2000 talet; Lasse översatte och spelade huvudrollen i tre av mina pjäser: Illusionisterna, Den sista cigarren och Hissvägraren, de båda sistnämnda skrev jag direkt för honom.

Hissvägraren, som blev han sista huvudroll, var en monolog och där krisade det till sig. Lasse älskade den text jag gett honom, men inte den regi jag försökte ge. Det blev en konflikt som inte kunde undgå att påverka också vår privata relation. Det led vi båda av. Det gick ett år, sen återfann vi varandra. Vår vänskap och vår gemensamma historia var alltför värdefulla för att kastas bort, det insåg vi båda. Lyckligtvis.

På senare år blev Lasse dystrare. Minnet svek honom, benen bar inte. Han tyckte att hans liv inte längre hade någon mening, allt det han älskat hade tagits ifrån honom: segelbåten, bilen, teatern, hustrun…

Mina besök hos honom blev alltmer pliktskyldiga.

Men när jag en onsdag i april satt vid hans sjukbädd blev vårt möte oväntat ljust och muntert. Han var på gott humör, piggare än på länge. Visst råddade han i sina minnen, men han var tillfreds med det mesta. Jag har ändå gjort ganska mycket, konstaterade han. Jag höll med av fullaste hjärta, vi skildes åt med värme och jag gick därifrån med lättare steg än jag kommit. 48 timmar senare fick jag dödsbudet.

Det görs mycket teater i detta teaterälskande land. Somt är berörande, annat mera likgiltigt, allt är flyktigt. De stora skådespelarna är sist och slut­ligen ganska få. Lasse Pöysti var en av dem.

Bengt Ahlfors