Salmén, Leif

f. 19.1.1952
d. 19.11.2019
Med författaren Leif Salméns död senhösten 2019 bröts en långvarig litterär relation mellan svensk kultur i Finland och det tidigare Bysans. Från Emil Zilliacus via Henrik Zilliacus och Johannes Salminen till Leif Salmén hade Medelhavs­området erbjudit en guldgruva för filo­-
so­fiskt och litterärt präglade essäer från vårt Ultima Thule. Stilistiskt sett var Salmén en jämlike med sina föregångare.
Salméns sena produktion präglas av stort allvar och genuin kvalitet. Innan han drog sig mer eller mindre tillbaka från det offentliga livet slösade han sin begåvning på en mångsidig gärning där journalistiken var i en nyckelroll. Men liksom teaterns, är pennfäktarens roll flyktig och uppträdandets intensiva ögonblick förvandlas strax efteråt till en skröna, en myt och en i bästa fall skimrande bubbla.
Redan som mycket ung medverkade Leif Salmén i svenska YLE:s barn- och ungdomsprogram. Han hade ett behov att göra sig gällande utanför medelklasshemmets trånga ramar. När man träffade en rufsig 16-åring kunde det hända att han uttryckte en viss frustration över sina säkert duktiga föräldrar, de var farmaceuter.
Under den senare hälften av 1960-talet spred sig ett ungdomsuppror över Europa. Helsingfors var inget undantag. Studenterna ”erövrade” sitt eget hus. Blodung valdes Leif Salmén till generalsekreterare för Finlands svenska skolungdomsförbund (FSS). De såta vännerna Leif och Björn (Wahlroos) förlorade kampen om FSS och målet att låta FSS smälta in i Teiniliitto.
I fortsättningen blev Salmén medlem av kommunistpartiet och de Moskva­trogna. Men en kritisk begåvning som ”Lefa” kunde i längden inte trivas med Sinisalo & Co. För resten av livet betecknade han sig som obunden vänster.
Rundradion anställde Leif Salmén som ordinarie reporter år 1976 efter dennes tre år på Finska notisbyrån. Efter sex år med TV-Nytt övergick han 1984 till finskspråkiga TV 1.
Under sin tid på TV 1 blev Salmén legendarisk. Han var extremt väl påläst inför valdebatter och i TV-program som A-studio. I en uttömmande och inspirerad nekrolog skriver pol.dr Veli-Pekka Leppänen (HS 3.1. 2020) att” Salmén var väl insatt och djup som en brunn, till stilen skoningslöst sarkastisk och han dolde inte sin ironi eller ens sina antipatier. Utan att nöja sig med trevligt snack mötte han alltid intervjuerna som äkta, intellektuella utmaningar. Han satte sig på tvären och problematiserade frågor samt tvingade också motparten att koncentrera sin argumentation”.
Leppänen godkänner inte tv-stjärnans argument, att jobbet blev alltför stressande och uttröttande. Fastmer visade det sig att Salmén hade det allt svårare att få höjdarna inom politik och ekonomi att ställa upp i studion. Därtill lockades han av att etablera sig som fri författare.
Det blev han. Livsverket omfattar sexton tomer. Från debuten 1976 med Vår korta tid tillsammans och tre andra diktböcker, blev det två romaner och ett halvt dussin essäer.
De fyra sista essäsamlingarna uppvisar en förbluffande och associationsrik lärdom. De rör sig samtliga i den mediterraenskaa världen: Palatset vid Bosporen, Ner från Akropolis, Den underjordiska moskén och Det orientaliska rummet.
Efter att ha verkat i närmare fyra års tid i Aten försökte jag lusläsa Akropolis för att se om där fanns ens ett endaste lilla fel eller vriden tolkning. Sådant förekom inte.
Leif Salmén fick trots sitt något udda författarskap och begränsade upplagor av sina böcker fina pris. Statens informationspris, pris ur Topeliuska, Tollanderska och Längmanska fonderna samt pris av Eino Leino-sällskapet.
Från barndomshemmet i Kronohagen landade han till slut i Alphyddan i Helsingfors och professor Anna Maria Åströms gård i det inre av Finland. Hon var hans sambo.
Leif Salmén var ingen dussinmänniska. Vännen Veli-Pekka Leppänen betecknar honom som kantig, humoristisk, inklusive självironisk och konflikt­fylld. Hans skratt var isande och hjärtligt.
Det är märkligt att den bohemiska slarvern utvecklades till en framstående författare och seriös filosof. Vi har förlorat en genuin kulturmänniska som blomstrade i den språkligt och mångkulturellt karga miljön i Helsingfors.

Ralf Friberg