Sandelin, Peter

f. 30.5.1930
d. 16.2.2019

Hemma i universum heter en av Peter Sandelins böcker. Det kan låta storslaget men är det inte. Andra har ned­tonade titlar som Tystnader, ljud eller I skuggan av ingenting. Sandelin är en poet som är hemma i sina omgivningar och den känslan skänker han vidare åt sina läsare. Det är en orsak till att man så gärna läser honom. Nycklarna är mottaglighet och uppmärksamhet. Att vara öppen inför allt som ges, fokusera, lära sig att verkligen se.

Poeten och bildkonstnären Peter Sandelin var född 30/5 1930 i Jakobstad och avled 16/2 2019 i Helsingfors. Han debu­terade 1951 med Ur Svalans loggbok och hörde alltså till den diktargeneration som förde vidare det modernistiska arvet från Södergran, Diktonius, Björling och Rabbe Enckell. Tjugofem böcker blev det, den sista Måsen och skeppet (2013) vars pärmbild, som alltid av författaren själv, vackert knöt an till debuten. Det var signifikativt. Sandelin fann tidigt sitt uttryckssätt. Senare breddades hans poesi motiviskt, han prövade nya stilgrepp och blev en allt bättre poet. Men i grunden förblev han densamme trots att det ibland gjorde honom till en outsider.

Sandelins poesi är alltid visuell och musikalisk. Visualiteten: dikterna badar ofta i ett hav av ljus. Nyckelord hos honom är snö, dis, regn, skimmer, moln, spegling. De frammanar den ljusa duk mot vilken konturer och rörelserna avtecknar sig, människor, träd, stenar. Som här, ur Måsen och skeppet:

spindelvävars skimmer efter regnet
gravstenar svarta där
plötsligt ditt ansikte
rakt in mot mig

jag höjer armarna
och ropar stilla
flimrande av tacksamhet och glädje

Musikaliteten: Sandelin skrev gärna kortdikter, de dominerar de flesta av hans böcker. Men några gånger prövade han på längre former och prosa­lyrik, till exempel i prosadiktsamlingen Vägen upphör men jag fortsätter (1982). Vilken form Sandelin än väljer är det dock den musikaliskt avvägda raden, ibland bestående av ett enda ord, som är diktens byggsten. Det finns mycket vitt på boksidorna: orden och fraserna ges rum att ljuda också i pauserna.

Sandelin var i hög grad naturdiktare, skrivandet blev ett sätt att uppgå i allt som omgav honom. Därför var det också logiskt att han var en av de första som reagerade på förstörelsen av miljön. Det syns redan i Minuter på jorden (1968). Framför allt Barnen på rymdens strand (1976) är ett förtvivlat utbrott inför den accelererande katastrofen. Boken förvånade många som hänfört poeten till de saktmodigas skara. Här är spänningen mellan motiven stor – närheten till de egna barnen ger de abstrakta hoten konkretion och gör dem till en fråga om liv och död.

Däremellan gav Sandelin ut en av sina vackraste och mest harmoniska böcker, Tyst stiger havet (1971). Om naturen i hans tidigaste böcker kunde framstå som en ensam flyktplats är den nu bebodd. Människor skymtar fram i olika roller och Sandelin visar sig också som sinnlig kärleksdiktare. Allt sker inom ramarna för naturens ständiga förändringar, människan lever tätt knuten till omgivningen tills det blir dags att avlägsna sig ur bilden:

Den gamle går förbi.
Han stöder käppen mot luften
barnlekar speglas i hans ögon,
men de höstliga träden inramar honom
allt otydligare avtecknar han sig mot dem.

Michel Ekman