Österberg, Bosse

f. 31.1.1942
d. 6.10.2019
Arkitekten, visamakaren, underhållaren och illustratören, Visans Vänners och Teknologföreningens hedersmedlem Bosse Österberg somnade in den 6 oktober 2019 efter en lång period av sjukdom. Vi har svårt att förstå att den levnadsglada, skrattande och alltid skapande Bosse är borta.
Bosse var född 1942 och växte upp i en familj präglad av tradition och visor. Bosses pappa Väinö Österberg var en central, om än lågmäld person i Sällskapet Visans Vänner. Väkä sjöng sina egna visor, ofta korta, filosofiska medaljonger.

Visvännen. Visans Vänner kom att bli Bosses viktigaste sociala sammanhang. Han var noga med att betona sällskapets sociala karaktär och påpekade ofta trivselns betydelse. Han var ordförande för Sällskapet Visans Vänner 1972–1978 och 1991–1996. Han blev hedersmedlem och fick tidigt därtill hederstiteln ”dryckesråd”.
År 2015 utgavs Bosse Österbergs historik över VV åren 1956–2015, Visans Vänner och jag (Litorale). Den blev ett slags självbiografi, vilket Bosse förklarar i förordet:
Nu är det ju faktiskt Sällskapet Visans Vänner det är fråga om, inte sant? Inte till exempel Bosse Österbergs memoarer, säg? Men hur jag än skrivit och formulerat har innehållet format sig till något av en kärleksförklaring till Sällskapet Visans Vänner, som gett mig så mycket under ett händelserikt liv och livet har i många stycken faktiskt rört sig både kring och inom ramen för Visans Vänner. Med vänner för livet och sådana, som inte längre finns i livet. Jag hade nosat på Sällskapet som ”hang around member” i pappa Väkäs förening i slutet av 1950-talet bland bullriga farbröder och exceptionella tanter, avancerat via skiftande öden inom Sällskapet till både medlem, dryckesråd, ordförande och hedersmedlem och slutligen blivit en bullrig farbror själv.
Trots sin sjukdom deltog Bosse med liv och lust i alla VV:s begivenheter så länge han orkade. Bosse skrev ständigt nya verser, ritade fantasifyllda scener i alla gästböcker han blev serverad och hade i vissammanhang nästan alltid något nyskrivet på lager.

Arkitekten. Under sin studietid kom Bosse att bli den initiativrike spexaren, som arrangerade fester, spelade i teknologorkestern Humpsvakar, tecknade annonser (och designade Humpsvakars väst), skrev dryckesvisor och planerade upptåg. Bosse Österberg var teknolog ut i fingerspetsarna, både till tanke och handling. Bland hans minnesvärda tilltag finns till exempel Hawaii-festen på gamla Poly på Lönnrotsgatan, när ett rum med hjälp av en presenning gjordes om till swimmingpool. Dessvärre började presenningen läcka, och det blev ett ösande utan like där vatten skyfflades ut på gården genom fönstret. Vatten­skadorna blev måttliga.
Arkitekt Österberg blev utexaminerad 1969 och verkade inom stads­planeringen i sin hemstad Helsingfors 1969–2005. Som stadsplanerare stod han bakom den bevarande stadsplanen för Trä-Kottby. Åren 1977–1991 arbetade Bosse med planen för Gräsviken, där han återinförde en klassisk stads­komposition med slutna kvarter. Den här planeringsprincipen har sedan använts i stadens senare områdesplaner. Bosse var särskilt stolt över att hans idé med Gräsvikskanalen blev verklighet.
Som husarkitekt var Bosse traditionalist och värnade om det han tyckte var vackert. Han ritade en mängd magnifika trävillor med dekorfriser, ornament, balkonger, torn och tinnar. De innebar ett rikt mått av hantverk och blev ganska dyra att bygga. De kräver därtill en hel del underhåll för att behålla sin skönhet. En bekant som ville ha en bosseritad sommarstuga fick svaret: ”Visst kan jag rita den men du har inte råd att bygga den.”

Den uttrycksfulla tuschlinjen. Bosse Österberg går till historien som en av Finlands skickligaste tecknare. Hans exakta tuschlinje är personlig och hans visuella humor är universell. Bland andra Teknologföreningens katalog­redaktörer hade stor hjälp av Bosse. Det var alltid lättare att sälja annonser med en färdigt ritad Bossebild än att tigga sig fram på annat sätt. Hans säkra penna var uppskattad och de vinjetter, vyer, gubbar och skämtteckningar den producerade finns i dag i böcker, tidskrifter och publikationer, utgivna av företag, förlag, tidningshus, föreningar och myndigheter. Många minns hans fantasifulla adventskalendrar i Hufvudstadsbladet. Bosse var också en begåvad träsnidare med öga för det groteska, vilket resulterade i talrika fantasidjur, figurer och gestalter i såväl hans eget hem som många vänners.
Bosses tuschlinje finns naturligtvis överallt i Visans Vänner; i gästböcker, på affischer, i annonser, visböcker, skivomslag, cirkulär, fanor och biljetter. Det är nästan så att Visans Vänner grafiskt från 1970-talet till 2019 var synonymt med Bosse Österberg.
Som skämttecknare och ordknypplare, som han själv kallade sig, publi­cerade sig Bosse i tidskriften Forum för ekonomi och teknik samt i Hufvudstadsbladet med bilagor. Schildts förlag gav ut tre samlingsvolymer med skämt­teckningar, Ordläkarboken (1993), Brysselspetsen (1996) och Ordbrukaren (2009). Bosse gav i samarbete med Forum för ekonomi och teknik själv ut en fjärde, Fågel eller fisk (2017) där han kompletterade teckningarna med längre texter.

Snapsvisans nestor. Bosse Österberg kommer alltid att förknippas med snapsvisor, och särskilt med en viss visa. År 1986 fyllde Samfundet Visans Vänner i Stockholm 50 år, och uppvaktades av en delegation från VV i Helsingfors. Vid festen premiärsjöng Bosse snapsvisan Minne, nyskaldad och tillägnad stockholmarna. Där satt hundratals trubadurer från hela Sverige och som en löpeld spred sig hyllningsvisan över landet och självaste Birgit Nilsson sjöng den som sin favoritnubbevisa i Sveriges tv. Minne är vid det här laget en av de mest sjungna sångerna i Norden, alla kategorier.
Bosses insats på den rimmade bordsvisans område sträcker sig över en period på femtio år. Redan år 1975 gav han i samarbete med bland annat Lasse von Hertzen ut Berusande ballader, en bok med texter och melodier till välkända snaps­visor. Han ville att flera skulle kunna delta i sången till förrätten. Bosses teckningar och texter präglar också de två snapsviseböcker som Hufvudstadsbladet gav ut i början av 2000-talet; Helan går och Halvan går. Från år 2000, då mästerskapstävlingar i nyskrivna snapsvisor och landskamper mellan Finland och Sverige började arrangeras, deltog Bosse varje år, och korades flera gånger till mästare. År 2002 var han en av oss som grundade Finlandssvenska rimakademin FiRA för att arrangera de här tävlingarna. Bosse kom att bli FiRA:s eldsjäl, som oförtröttligt arbetade för att huvudsaken med tävlingen alltid skulle vara den uppsluppna festen. Många vänner har påpekat att det nu blir fart på festerna uppe hos Sankte Per.

Scenartisten. Bosses sextiotalsframgångar med duon Bosse och Robert kunde ha lett in honom på en musikerkarriär. De välljudande bröderna turnerade flitigt och medverkade också i några minnesvärda tevereklamer, bland annat för Siff Cola. Bosse blev en rikskändis och år 1972 ledde han Miss Scandinavia-tävlingen i teve i sällskap med Sirpa Viljamaa. Men Bosse visste vad han ville. Han ville ha uppträdandet som hobby. I en intervju i Helsingin Sanomat i samband med hans 50-årsdag sade han om Bosse och Robert:

”Vi hade andra mål redan från början. Sjungandet var ett sätt att klara studierna utan banklån.”

När bröderna tog sina examina slutade de uppträda tillsammans. Några senare nostalgitrippar var det aldrig tal om. Scenen och sången förblev däremot centrala i Bosses liv. Han medverkade som underhållare på viskonserter och evenemang i Finland och i Norden ända till 2007. Då beslöt han sluta uppträda offentligt. Privat fortsatte han som förr, till vänkretsens glädje.
Bosses förmåga att kommunicera med publiken var unik. Det finns en episod som Bosse själv betraktade som sin största triumf. Det var visfestival i Vaxholm år 1980. Bosse var försenad och programmet fick läggas om så att Bosse uppträdde efter gruppen Aston Reymers Rivaler, som skulle vara festi­valens final. Den rockiga ensemblen gjorde pyramidal succé och publiken krävde extranummer på extranumren, och skanderade ”Aston! Aston! Aston!” Då annonserar konferencieren Git Magnusson i stället att kvällens sista artist kommer att framföra sitt program ensam till gitarr. In kommer Bosse, och till synes oberörd av den vrålande massan börjar han stillsamt sjunga ”Flickan hon gick i skogen med röda gullband. – Och bloden den rann.” Häpnaden drar genom publiken, och det blir tystare och tystare. På några sekunder har han självklart tagit över scenen och fångat publiken.
Bosse kombinerade framgångsrikt ett korrekt yttre med hejdlösa texter, groteska och halsbrytande ordvändningar, förgyllda med hans dramatiska sceniska utspel. Hans LP från år 1980 fick namnet Bosses barvänliga ballader, vilket han naturligtvis visste att skulle läsas fel och presenteras som barnvisor. Många dåtida småbarn har därför fått sig en dos av Bosses grova humor mycket tidigt. Bosses visor finns också utgivna på CD, Sjöjungfrun från år 2001.
Visorna, snapsvisorna och den sociala samvaron var hörnstenar i Bosse Österbergs tillvaro. Han visste att ta vara på alla chanser att njuta av livet. Han älskade fester, och vi saknar hans glada och högljudda skratt, (som skrämde våra barn så att de började gråta när de var små) hans slagfärdighet, hans kreativa associationer, hans aldrig sinande skaldekonst. Bosses liv var ett ode till glädjen.

Maryelle Lindholm och Henrik Huldén