F. 9.8. 1914
D. 27.6 2001
Det finns en episod i "Pappan och havet" (1965) som säger mycket om Tove Jansson och hennes konstnärskap. Muminmamman som känner sig melankolisk och har svårt att finna sig tillrätta på den karga ö dit familjen har flyttat, börjar en dag rita på de kala väggarna i fyren, först lite förstrött, småningom med allt större iver. Av hjärtats lust och längtan återskapar hon trädgården hemma i mumindalen, och inte bara den vänliga naturen utan också delar av muminhuset, verandan, salongen, köket... En kväll i solnedgången när hon är nästan färdig öppnar sig trädgården och hon stiger in i sin målning. "Mamman var inte förvånad över vad som hade hänt, hon var äntligen i sin egen trädgård där allting fanns på plats och allting växte som det skulle. Ett och annat var lite feltecknat men det gjorde ingenting. Hon satte sig i det höga gräset och lyssnade till göken som gol nånstans bakom floden."
Så öppnar sig också gång på gång Tove Janssons skapelse för oss läsare. Muminvärlden är ett autonomt universum att stiga in i, magiskt och äventyrligt, och samtidigt så konkret och allmängiltigt. Den som en gång har blivit hemmastadd där återvänder- oberoende av ålder och plats. Läsarna finns överallt i världen, och muminböckerna ingår i vårt kulturarv, de har blivit klassiker i kraft av sin suveräna blandning av fantasi, empati och humor. Det är ofrånkomligen muminvärlden som fört Tove Janssons namn över världen och gjort henne till vår internationellt mest kända författare. Ändå är muminböckerna bara en del av ett rikt varierat och omfattande konstnärskap. Bilderna och Orden, båda finns där men i begynnelsen var bilden. Tove Jansson växte upp som det äldsta barnet i en utpräglad konstnärsfamilj. Hennes far var skulptören Viktor "Faffan" Jansson, hennes mor tecknaren och illustratören Signe Hammarsten Jansson från Sverige. Hela den bohemiskt borgerliga konstnärsmiljön finns fångad i de självbiografiska berättelserna i "Bildhuggarens dotter" ( där också många av byggstenarna I muminvärlden skymtar).
Att också Tove skulle bli konstnär var klart från början. Hon slutade skolan som femtonåring och åkte till Stockholm där hon bodde i sin morbrors familj och studerade vid Tekniska skolan (sedermera Konstfack) åren 1929-1933. Hon studerade vidare vid Ateneum i Helsingfors och vid Ecole des Beaux-Arts i Paris, hon gjorde studieresor i Europa och deltog I utställningar. Bildkonsten var hennes hemort och fortsatte hela tiden parallellt med författarskapet. I Erik Kruskopfs bok "Bildkonstnären Tove Jansson" (1992) möter vi den mångsidiga artisten: illustratören, skämttecknaren, målaren. Under 30- och 40-talen var hon bl.a. den populäraste skämttecknaren i tidningen Garm, med oförskräckta politiska karikatyrer och roande tidsbilder av vardagslivet I krigstidens Finland. Hon hade separatutställningar från 1943 fram till 70-talet, och hon utförde en rad stora beställningsarbeten, väggmålningar och fresker. Den första boken om mumintrollen, "Småtrollen och den stora översvämningen" utkom 1945. Hon skrev den några år tidigare, som en motvikt till krigets mörker och tristess. Hon tog sin lilla arga signaturfigur från skämtteckningarna i Garm och gjorde honom till huvudperson. Först var det mest en lek att skriva har Tove sagt: "Men hur det nu gick till blev det lika viktigt, och lika svårt att skriva som att måla, två yrken som fick samsas med varann, gemensamt hade de kanske böckernas illustrationer." Muminböckerna fortsatte med ytterligare åtta volymer, från "Kometjakten" 1946 till "Sent i november" 1970, plus de tre bilderböckerna "Hur gick det sen?", "Vem ska trösta knyttet?" och "Den farliga resan". I muminböckerna ingår text och bild i ett perfekt samspel. Tove skrev texterna först, därefter gjorde hon bilderna. "Trollkarlens hatt" 1948 blev hennes egentliga litterära genombrott. Den översattes snabbt till engelska och banade väg för muminböckernas internationella spridning. 1953 började Tove teckna muminserien för Evening News i London; hon skrev på ett sjuårigt kontrakt som hon sedermera var oändligt lycklig över att bli kvitt, när hennes bror Lars trädde in och övertog serietecknandet.Det var en enorm arbetsinsats att ständigt leverera de färdiga avsnitten i tid, och Tove missade aldrig en deadline, varken i det här fallet eller annars. Novellen Serietecknaren" i samlingen "Dockskåpet" 1978 ger en inblick i serietecknandets villkor och Toves erfarenheter under sin lärotid på Fleet Street.
Muminserien översattes till många språk och lästes under sin glansperiod av drygt 20 miljoner människor dagligen. Den första muminboomen under 50- och 60-talen ledde redan den till en ström av beundrarpost, framträdanden, resor, dramatiseringar, översättningar - vid det här laget har muminböckerna översatts till 33 språk. Berömmelsen har inte alla gånger varit lätt att bära, och Tove kände sig begripligt nog ibland kluven inför allt som den växande muminboomen på 90-talet medförde. Det finns en episod i Muminpappans memoarer (Muminpappans Bravader hette den när den först utkom 1950) där Joxaren uttalar sig om berömmelse: "Jag tror inte det är roligt att vara berömd, förklarade Joxaren. Kanske i början men sen känns det alldeles vanligt och till slut mår man bara illa av det. Som att åka karusell". En mer frarntidsvarslande replik än vad Tove väl kunde ha föreställt sig ... Det är ett välkänt faktum att Tovefick mängder av brev, tusentals brev per år, och att hon satte en ära i att svara på dem personligen. Bakom hennes lätta och bräckliga yttre bodde en ordningsmänniska med disciplin och och oeftergivlig arbetsmoral. En mindre plikttrogen person än Tove tror jag hade gett upp inför alla förfrågningar, utgjutelser, önskemål, krav och brev, brev, brev. Trots arbetsbördan orkade hon alltid vara vänlig, alltid ge tid och intresse åt allt det som skulle avhandlas vid våra sammanträffanden. I allt det konstnärliga var hon omutligt skärpt, hennes handskrivna manus (svart tusch och en underbart tydlig handstil) var genomarbetade så att det egentligen aldrig behövdes några rättelser i korrekturskedet.
Tove Janssons konstnärskap har uppmärksammats med talrika pris och hedersbetygelser, både hemma och utomlands. Hon blev doktor h. c. vid Åbo Akademi 1978 och erhöll professorstitel 1995, hon tilldelades Finlandspriset 1993 och svenska Akademiens guldmedalj 1994, för att nämna några exempel i den långa listan på utmärkelser. Hon var stolt och glad, men hade också en humoristisk distans till allt detta. Jag kan svårligen tänka mig en människa mera fjärran från uppblåsthet än Tove. Efter "Sent i november" 1970 som avslutar raden av muminböcker, övergick Tove till vuxenböcker, noveller och romaner, hörspel och pjäser. En av hennes egna favoriter var "Sommarboken", med sin djupa människokännedom i skildringen av flickan Sophia och hennes farmor, Toves mamma Ham. En annan älsklingsbok var den som hon och Tuulikki Pietilä gjorde tillsammans, "Anteckningar från en ö" 1996, en kärleksförklaring till Klovharun i Pellinge där de tillbringade över tjugo somrar.
Alla som känt Tove tror jag upplever det lite som en omöjlighet att beskriva henne, det går inte att nagla fast en så unik människa i ord. En av hennes vänner har sagt att det finns få människor som är lika stora i sin mänsklighet som i sitt intellekt och sin begåvning. Tove var en av dessa benådade.
HELEN SVENSSON
Schildts Förlag