Javén, Gunvor

✻ 6.4.1925
† 10.1.2016

Inför Gunvor Javéns 60-års dag önskade hennes man, Artur Javén, ordna allt till det bästa för henne. Han hade bokat en festlokal och bjudit i släkt och vänner till födelsedagen som skulle firas på Åland. Söndagen den 28 mars skulle kyrkoherden Artur Javén predika i högmässan i Finströms kyrka. Kort innan högmässan drabbades han av hjärtinfarkt med dödlig utgång. Födelsedagen med inbjudna gäster blev Arturs begravningsdag. Omställningarna var omfattande. Gunvor kunde som änka inte längre bo kvar i prästgården i Finström där familjen med fyra barn hade bott sedan 1970. Nu var barnen utflugna. Som genom ett under lyckades Gunvor komma över en radhuslägenhet vid Källstigen i Östernäs utanför Mariehamn där hon blev granne med Ulla och Valdemar Nyman, som hade varit prästfolk i Finström innan Javéns.
Efter Arturs bortgång började ett nytt liv för Gunvor – från tvåsamhet till ensamhet. Två dagar efter Arturs död skrev hon kanske en av sina bästa krönikor i Kyrkpressen (18.4.1985), Djupdykningen utgående ifrån forskaren Cousteaus tidskrift om havsdjupens hemligheter. Hon berättar om hur hon på djupen finner de skönaste färger och former, det vackraste liv, där allt är ändamålsenligt. Jag tror att de raderna kan vara till tröst i saknaden efter Gunvor.
Gunvor levde med dubbel sorg. Ett år innan Arturs bortgång hade hennes mor i Borgå avlidit. Som den starka kvinna Gunvor var insåg hon att livet måste gå vidare. Det blev över trettio år som änka. Nu satsade hon på det konstnärliga och litterära skapandet som det inte hade funnits tid för mitt i familjelivet och som hustru till ett ämbete. Dörrarna till prästgårdarna både i Föglö dit familjen flyttade från Sibbo i början på 1960-talet och i Finström hade alltid stått öppna vilket innebar gäster som kom och gick med allt vad det innebar av husliga göromål och engagemang på olika plan.
Medan Artur ännu levde försökte Gunvor få tid för litterärt och konstnärligt skapande. Hon var engagerad i redaktionsarbetet för de åländska församlingarnas årligen utkommande publikation Sanct Olof där hon medverkade flitigt både med dikter och med prosa. Som filosofie magister med nordisk filologi, litteraturhistoria och engelska i sin ämneskombination arbetade hon som timlärare vid Ålands folkhögskola. Hon var också en av initiativtagarna till Ålands litteraturförening som grundades år 1972. I Församlingsbladet (numera Kyrkpressen) medarbetade hon både med lyrik och med artiklar. År 1977 debuterade hon med diktsamlingen Höstvår. Dessutom höll hon radioandakter om bland annat det grymma minnet av de första atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. År 1983 utkom den mycket uppmärksammade boken Lev väl flickebarn baserande sig på den krigstida korrespondensen från år 1944 mellan skoleleven i Borgå Gunvor Ewalds och frontsoldaten Per-Ole Johansson. De två träffades aldrig. Per-Ole stupade i juni 1944. Gustaf Widén, då kulturchef på Borgåbladet, var en av de första som uppmärksammade boken med en lysande recension.
Fredsarbetet låg Gunvor varmt om hjärtat. År 1986 trycktes hennes fredsdikt upp på ett kort utgivet av Ålands fredsförening. Dikten, högaktuell i dag som är, ingår i den åländska fredsboken Röster från fredens öar med avsikt att föra fram synpunkter på Åland i ett internationellt sammanhang;

”Av rädsla
för vi krig

När vi får mod,
ska vi mötas vapenlösa.

Fred strider man inte för.
Fred ger man och får.”

Tre år efter succén med Lev väl flickebarn som utkom i tre upplagor gav Gunvor ut Uppföljningsboken Blå skymning, även den på Finlands fredsförbund.
Efter att det nya hemmet i radhuslängan vid Källstigen med den vackra utsikten över Slemmern hade inretts fortsatte Gunvor med sina projekt. Hon talade ofta om hur pusselbitarna började falla på plats, även om det skulle dröja länge innan läggspelet blev färdigt. Det var inspirerande att ha Valdemar Nyman som granne och ett bollplank. Gunvors sista bok På egen våglängd, år 2000, handlar om hennes möten med människan Valdemar Nyman med ”glimtar från tangerande livsvägar”. Den ger också en av nycklarna till Gunvor Javéns personlighet med så många olika schatteringar.
Ett stort arbete var översättningen av Lassi Nummis dödsmässa Requiem till svenska som utkom år 1994. Att Gunvor hade intresserat sig för boken som hon hade kommit över på originalspråket på Mariehamns bibliotek år 1990 berodde på att hon i Nummis lyrik tyckte sig ha funnit en livsnerv värd att förmedla till läsare som inte kan tillägna sig texten på finska. Lassi Nummi var mycket nöjd med översättningen vilket han gav uttryck för på biskopsgården i Borgå i november 1994 då verket reciterades i sin helhet inför en stor publikuppslutning.
På 1990-talet utkom diktsamlingarna Ristning mot rymder och I tidens dolda rymlighet. Många av dikterna har tonsatts av bland andra kompositören Ingmar Wendschlag.
Ett kapitel i Gunvors liv handlar om hennes teckningar med motiv över blommande marker som hon utförde i växtfärg och i tusch. Blommor som färgsymfonier associerande till Prästnäset i Finström och Tullarnas äng i Mariehamn. Den rika åländska blomsterfloran med vitsippor, blåsippor och gullvivor formligen bubblade ur henne sedan början i juli 1989. Teckningarna har bland annat ställts ut på Ålands museum.
Kulturell som Gunvor var missade hon sällan orgelkonserter speciellt under Ålands orgelfestival som också inspirerade henne till dikter och Mariehamn litteraturdagar där hon var en trogen deltagare allt från början år fram till hennes sista år.
Gunvor talade ofta med värme om sina barn och deras familjer. För att hålla regelbunden kontakt med dem bosatta i Nagu, Sverige, Danmark och USA tillägnade hon sig den nya digitala tekniken i form av e-post och Skype.

Gunvor Ewalds föddes den 6 april 1925 i ”skaldestaden Borgå med sina fornminnen, sin idyll och sitt klimat för författare och konstnärer”. Hon växte upp som storasyster i en tre barns familj. Barndomshemmet vid Martavägen finns fortfarande kvar. Hon blev student från Privata svenska flickskolan (numera Strömborgska skolan) i Borgå år 1945 där hon i början av 1950-talet var timlärare. Under studietiden vid Åbo Akademi fattade hon tycke för Artur Javén som blev hennes make 1952.
Gunvor Javén fick leva ett långt liv. Nu har hon fått sin sista vila intill Artur Javén på Finströms kyrkogård. Bortom timligheten anar vi evigheten med Gunvors dikt som hon ofta brukade återkomma till:

”Övervintringen
är kal och kall,
täcket vitt,
mjukt och lätt.

När jag når
till solens tid
skall nog saven
stiga varm,
skall nog hela trädet
brista ut i blom.

Benita Ahlnäs