Johansson, Gösta

Lektor Gösta Johansson avled den 23 mars 2012 i Vasa. Han var född den 8 maj 1928 i Lappträsk, Lindkoski. Han blev student i Lovisa 1948 och avlade filosofie magistersexamen vid Helsingfors universitet 1955 med zoologi som huvudämne.
Efter ett par år som lärare i Tammerfors anställdes han som lektor i biologi, geografi och lägenhetshushållning vid Ekenäs seminarium 1959. Därefter verkade han som lärarutbildare hela sitt yrkesverksamma liv under år då många förändringar skedde inom skola och utbildning. Han fungerade som riksfortbildare inom sitt ämnesområde vid övergången till grundskolan och överfördes efter indragningen av Ekenäs seminarium 1974 till Pedagogiska fakulteten i Vasa som lektor i biologins och geografins didaktik. Som didaktiklektor hade han också ansvaret för ämneslärarnas pedagogiska utbildning. Han blev pensionerad 1991. Det var alltså många generationer av lärare inom olika kategorier som upplevde Gösta som sin utbildare, i många fall också senare som sin mentor och kollega.
Då Gösta under tidigt 60-tal kom till Ekenäs seminarium var han rätt ung och uppfattades som en frisk fläkt i seminariemiljön. Han var öppen och tillgänglig i relation till studerandena. Han såg varje studerande som en individ och väckte hos dem glädje över att få bli lärare. Han var kunnig inom sitt ämnesområde men förmedlade också en bred kultursyn till sina elever. I sin undervisning satte han in fältstudier och exkursioner bundna till årstidsrytmen i naturen och lade stor vikt vid artkännedom och ekologiskt tänkande. Tidigt ackompanjerade han sin undervisning med bild- och fotovisning; han var nämligen en skicklig fotograf. Han ledde också seminariets fotoklubb och naturvetarklubb. På detta sätt väckte Gösta ett djupt och bestående naturintresse hos många av de blivande lärarna. Samma principer fortsatte han med hela sin tid som lärarutbildare. Han höll orubbligt fast vid sina pedagogiska grundvärderingar och föll inte okritiskt för alla nya strömningar.
Som didaktiker framhävde han vikten av gedigna ämneskunskaper och som handledare för de blivande lärarna betonade han en positiv elevsyn.
Som kollega var Gösta en hedersman. Han var samvetsgrann och plikttrogen i sin yrkesroll, lojal och empatisk som arbetskamrat. Närhelst man träffade hans gängliga gestalt i korridorerna på fakulteten eller i övningsskolan hörde han sig först intresserat för om ens välbefinnande och fällde sedan några raljerande men godmodiga kommentarer om dagshändelserna, alltid glad och empatisk.
Vi gladdes alla med Gösta, då han omsider träffade sin blivande hustru och bildade familj. Tillsammans med hustrun Sinikka och dottern Heidi byggde han upp en osedvanlig familjegemenskap med inbördes aktning och stark sammanhållning. I familjen fann han en trygg förankring och innerlig livsglädje.
I privata sammanhang var Gösta en underhållande och lättillgänglig person. Han var full av goda historier och anekdoter. Tack vare ett ypperligt personminne, en underfundig humor och sinne för situationskomik var han en medryckande berättare och kunde roa oss alla. Ofta gladde han också sitt sällskap med att visa fina egna naturfotografier eller kulturmiljöer som han dokumenterat i bild. I sådana stunder var Gösta en muntergök – för att associera till de namn på ”spefåglar” han brukade förse oss med att skratta tillsammans över. Men han var en muntergök med medmänsklig värme och en kultiverad vidsynt livshållning på djupet.
I Gösta Johansson har en unik personlighet lämnat oss. Vi minns honom med värme och glädje.

Benita Kavander, elev och kollega i lärarutbildningen

Ines Sjöblom, kollega i lärarutbildningen