f. 10.3.1901
d. 3.9.1088
Det finlandssvenska musiklivets Grand Old Man, hedersordföranden i Finlands svenska sång- och musikförbund, director musices och professor Emil Johnsson, avled i Helsingfors den 3 september 1988, 87 år gammal. Han var en av de sista företrädarna för det unga garde av entusiaster, som under vår självständighets första decennier byggde upp det folkliga musiklivet i Svenskfinland. I mer än 50 år var han en samlande gestalt i arbetet för bevarande av folkvisearvet i våra bygder.
Emil Johnsson var ålänning, född på Dånö i Geta den 10 mars 1901. Hans far var fiskare och båtbyggare. Vid tio års ålder fick han sin första fiol och snart lärde han sig på egen hand spela efter gehör. En hemvändande amerikaålänning tog sig an den musikbegåvade ynglingen och lärde honom spela efter noter. Han blev då och då anlitad som bröllopsspelman. En vinter vid Ålands folkhögskola vidgade vyerna, och en av skolans lärare, Fanny Sundström, tog honom med sig till Otto Andersson, som rekommenderade fortsatta studier vid klockarskolan i Åbo. Hans håg sträckte sig dock längre. Från 1920 ända till 1933 studerade han vid Helsingfors musikinstitut, nuvarande Sibelius-Akademin. Skolans främsta lärare i violinspel, professor Leo Funtek, tog sig an honom, och Emil Johnsson har själv berättat att hans dröm var att en dag bli en konsertviolinist. Att det inte blev så förklarade han själv senare ha berott på att violinstudierna inletts alltför sent. Violinstudier skall börja i mycket unga år. Men det fanns också en annan förklaring. Emil Johnsson hade ryckts med i den framväxande körsångsrörelsen i de nyländska bygderna. Först åtog han sig ledarskapet för en grupp sångare i Fredriksberg och från 1922 var han reselärare och dirigent i Mellersta Nylands sång- och musikförbund. Det . blev ett livslångt engagemang, i inte mindre än 54 år fram till 1976, då han vid fyllda 75 år överlämnade sångarskaran i yngre händer. Violinen lämnade han dock aldrig. Hösten 1927 bedrev han studier i München, och både violinspel och kördirigering stod på dagsschemat. Med framgång uppträdde han också senare som violinist, både som solist vid fester och konserter och som stöttepelare i Brages stråkorkester.
Uppdragen i sångens och musikens tjänst blev med tiden många. Från 1926 var han dirigent för Brages kör, en uppgift som han med kärlek och entusiasm handhade i 50 år. Kören blev under hans ledning vår främsta värnare av den finlandssvenska folkvisetraditionen. Hans förmåga kom också andra körer till del. Sångkören i Arbetets Vänner i Sörnäs ledde han i 45 år, 1931-76. Helsingfors Svenska Körförbunds dirigent var han i sexton år 1953--69, Gammelstadens ungdomsförenings sångkör ledde han i sjutton år 1945-62. Under fyra år var han förbundsdirigent i Finlands svenska sång- och musikförbund fram till den stora finlandssvenska sångfesten i Mariehamn 1966. De tillfälliga uppdragen var otaliga, bland dem huvuddirigentskapet för en bejublad amerikaturne 1960 med ett 50-tal framträdanden.
Från 1928 var Johnsson anställd som sånglärare vid Helsingfors svenska folkskolor, först som timlärare, från 1933 till 1964 som ordinarie lärare. Vid Andra svenska lyceet var han sånglärare 1930-34, i Grankulla samskola 1933--45.
Emil Johnssons uthållighet och arbetsförmåga framgår med all tydlighet av det ovanstående. Kommunikationerna under tjugo- och trettiotalen var inte ännu så välutvecklade som i vår tid. Ofta företogs strapatsfyllda resor ut till körerna med hästskjuts.
Johnssons kärlek och hängivenhet i förhållande till folkmusiken illustreras av att han insamlade inte mindre än 150 folkvisor och spelmansmelodier. Han utgav också en ny upplaga av SFV:s klassiska sångbok för blandade körer. Vid sidan av de rent musikaliska uppgifterna tog Emil Johnsson också ivrigt del i uppbyggandet av musiklivets organisationer. Fram till 1926 var Svenska folkskolans vänner det samlande organ som arrangerade de allmänna sångfesterna, den sista i föreningens regi i Åbo 1926. Emil Johnsson var medlem i SFV:s musikkommitté och det var därför naturligt att han också skulle bli en verksam kraft i Finlands svenska sång- och musikförbund som grundades i januari 1929. Han tillhörde förbundets styrelse till 1969, då han kallades till dess hedersordförande. I Föreningen Brage var han ordförande 1950-76 och i Svenska folkskolans vänner styrelsemedlem 1965-80.
Som äkta ålänning ville Johnsson också verka för sin hembygds kulturella främjande. Tillsammans med Lydia Eriksson inrättade han 1928 Dånö hembygdsmuseum, som i fyrtio år drevs utan anslag i privat regi till 1968, då en förening övertog ansvaret. Till Dånö återvände Emil Johnsson varje sommar med sin · familj där han under några sommarmånader ägnade sig åt det som han i Vem och Vad angett som sina fritidsintressen: fiske och skärgårdsliv.
Uppskattning och erkännande kom självfallet Emil Johnsson till del. Han kallades till hedersmedlem och hedersdirigent av körer och olika musikorganisationer. I Brage blev han hedersmedlem 1976. Han mottog förtjänsttecken av olika slag, bl.a. av Helsingfors stad, SFV och Svenska Finlands folkting och Ålands landsting. År 1956 blev han director musices och 1977 tilldelades han av republikens president professors namn och värdighet.
Emil Johnsson medverkade ännu den 14 november i fjol som dirigent och violinist vid Helsingfors Svenska Körförbunds 70- årsjubileum. Det blev hans sista framträdande. Kort därefter slog sjukdomen till och sedan mars månad har han vårdats på sjukhus.
Emil Johnsson sörjs närmast av sin hustru och livskamrat Gunlög, f. Jung, av döttrarna Märta och Kerstin och barnbarn. Djup saknad upplever också hans talrika vänner och medarbetare och inte minst de sångare och spelmän i tusental, som i Emil Johnsson lärt sig se en hövdingagestalt.
Ragnar Mannil