Jossfolk, Erik

Pensionerade lokföraren Johan Erik Jossfolk avled i Seinäjoki den 22 oktober 2004. Med honom gick den sista av den gamla stammens trotjänare inom Svenska Föreningen i Östermyra ur tiden. Han var vid sitt frånfälle 81 år.
Erik Jossfolk föddes i Kristinestad den 1 mars 1923. I början av 1930-talet flyttade familjen till Seinäjoki, då hans far började som tågkarl på järnvägen. Som aktiv medlem i många olika före­ningar på orten fick Erik Jossfolk utlopp för sina mångskiftande intressen. Det mest betydelsefulla, och för honom viktigaste, var utan tvivel hans verksamhet inom Svenska Föreningen i Östermyra (SFÖ), som rep­resenterade den sammanhållande länken för de svenskspråkiga på orten. Han var ordförande för föreningen 1970–1996, alltså i 26 år. Dessförinnan verkade han som sekreterare 1954–1969. Sammanlagt var han under 43 år medlem i SFÖ:s styrelse. Han utsågs till föreningens hedersmedlem 1999.
”Kära vänner”. Med dessa ord brukade Erik hälsa föreningsmedlemmarna välkomna till onsdagsträffarna eller vid mera officiella tillfällen. Han sade vad han menade. Även då. Hans lågmälda och anspråkslösa väsen parat med stor ärlighet förskaffade honom en betydande uppskattning bland dem som han kom i kontakt med. Trots en allt mer sviktande hälsa närvar han troget vid föreningens sammankomster. Han ansåg dessa träffar vara oerhört viktiga för föreningen och han värderade högt alla medlemmar som hade tagit över efter honom och håller föreningen vid liv.
År 1982 erhöll han SFV:s folkbildningsmedalj i brons och diplom ”för trofast gärning inom Östermyra svenska förening” samt samma medalj i silver 1997 ”för trofast, aktiv och långvarig gärning inom Svenska Föreningen i Östermyra”.
Erik Jossfolk hade själv varit elev 1930–35 i Privata Svenska Folkskolan i Östermyra, som SFÖ upprätthöll i över sextio år. Sedan han erhållit avgångsbetyg från mellanskolan i Kristinestad 1940, kopplades hans yrkesbana redan i unga år till järnvägen. Det började med olika arbeten på järnvägens vedgård i Seinäjoki. Därefter följde den gängse vägen för den som ville nå toppen på rangskalan bland lokpersonalen, att bli lokförare. I början av 1940-talet anställdes han som lokputsare. Därefter följde perioder som smörjare och eldare, som innefattade mekanisk verkstadsutbildning i Jakobstad. Till sist utbildade han sig till lokförare. Då Erik Jossfolk avgick med pension, hade han behörighet att framföra alla typer av lok som rullade på våra järnvägar. Efter att ha tjänat VR i 32 år gick han i pension 1978.
Under åren 1942–44 deltog han i kriget i IR 61 vid Svir och i de avgörande slagen vid Tienhaara. Erik Jossfolk tilldelades Statens tjänsteutmärkelsetecken för långvarig tjänstgöring 1974 och medalj av I klass med guldkors av Finlands Vita Ros orden 1976.
Erik Jossfolk var en trogen deltagare i olika krigsveteranträffar såväl på finskt som på svenskt håll. Som erkänsla för sina insatser erhöll han 1995 Förtjänstmärke i silver ”kiitoksena arvokkaasta toiminnasta Sotaveteraanien hyväksi, EP:n Sotaveteraanipiiri.” Under de sista åren var de svenska veteranträffarna i Vasa något han särskilt uppskattade. Erik Jossfolk var även aktivt med i de svenska järnvägsmännens föreningsverksamhet och tillhörde både Svenska kamratförbundet vid Finska Statsjärnvägarna och Svenska Lokomotivmannaföreningen; i den senare verkade han både som kassör och ordförande. Han tilldelades Svenska Kamratförbundets förtjänstmärke i guld 1984.
Ett av Erik Jossfolks stora intressen under de aktiva åren var bowling. Han var med om att bilda föreningen Keila 57 och var dess ordförande i tretton år. I en landskamp på 1970-talet mellan järnvägsmännen i Finland och Sverige var Erik Jossfolk den bästa finländaren.
Som ordförande för SFÖ var Erik Jossfolk eldsjälen som lotsade föreningen igenom ett antal svåra år i väntan på bättre tider och större förståelse för föreningens betydelse på orten.
I början av 1970-talet ställde han sig frågan hur föreningens fortsatta verksamhet kunde tryggas under de då rådande förhållandena och i framtiden. Så småningom fick han några likasinnade med på idén att överlämna föreningens hela egendom till Svenska folkskolans vänner r.f. Gåvobrevet undertecknades i mars 1973 och därmed var förutsättningarna för en verksamhet på längre sikt klara. Enligt gåvobrevet skall SFV förvalta donationen som en särskild fond, benämnd Svenska Föreningens i Östermyra fond, vars avkastning av SFV:s styrelse skall användas för att trygga SFÖ:s fortsatta verksamhet.
I samband med invigningen av SFÖ:s nya lokaliteter i april 2004, togs även en ny fana i bruk. Fanspikningen var en ceremoni, där föreningens grand old man och hedersmedlem Erik Jossfolk med tacksamhet och iver slog in den första spiken. Alla som var med på festen kände på sig, att det ingick stor symbolik i den händelsen. Det blev hans sista uppdrag i före­ningen och samtidigt hans testamente.

AULIS KJÄLL