Järner, V.V

f. 16.9.1910
d. 12.10.1997

Författaren V.V. Järner avled den 12 oktober 1997 i hemstaden Borgå, 87 år gammal. Det har gått många år sedan Järner var aktuell på teaterscenerna och bokmarknaden. Men mycket i hans produktion är värt att upptäckas på nytt, inte minst hans framgångsrika pjäser på 60-talet. V.V. Järner föddes i Borgå den 16 september 1910. Han utbildade sig till lärare och som pedagog verkade han först i Boxby skola i Sibbo 1939-47 och så ända till pensioneringen 1970 inom Borgå stads skolväsen.

Men läraruppgiften var bara en brödföda. I författarskapet såg Järner sin livsuppgift; det skrivna ordet var hans egentliga arbetsredskap. Han försökte sig till en början på lyrik. Debutsamlingen "Blått och frontgrått" (1942) är starkt präglad av traumatiska krigsupplevelser, som skulle återkomma som en mörk fond i många av hans texter. Men både här och i de följande samlingarna "Lergök" (1946) och "Fågelklo i mullen" (1947) fanns också en folkligt vemodig ton som kunde påminna om Pär Lagerkvists diktning. Här gjorde Järner sin viktigaste poetiska insats med dikterna gestaltande en melankoli som får sitt rytmiska uttryck i "Legend":

Du vandrar som en drömmare
med lyckan i din blick
och sluter in allt ömmare
det barn du en gång fick.
Det lyser bara klarare
och stjärnan tusenfalt
och allt blir underbarare
och renare blir allt.

Men V.V. Järner tyckte sig ha fastnat i lyrikens konventioner. När han 1956 gav ut romanen "Torget" hade han funnit en stil som passade honom perfekt. I snabba filmiska klipp beskriver han människor och episoder inom ett torgkollektiv som han kände väl från sin egen uppväxt. Det är en social skildring som vid den tiden inte hade många motsvarigheter i finlandssvensk litteratur. Med en ömsinthet som inte utesluter fräna markeringar berättar Järner om en skara människor i samhällets utkant. De är inga hjältar, men de behandlas med respekt. Temat skulle Järner återkomma till i sin rikast strukturerade bok, romanen "Fackeltåget" (1978). Också här är Borgå och dess traditioner från Runebergs tid miljön för en virtuost turnerad expose över finländskt 1900-tal. Bokens huvudperson, läraren Celius, har klara drag av författaren. Men romanen fylls av ett myller av gestalter som med en närmast fellinisk must kommer till tals ur sin position på samhällets botten. Jag vet inte många finlandssvenska romaner som kan mäta sig med "Fackeltåget"; det är en bok som förtjänar att bli en klassiker.

För en större publik blev V.V. Järner ändå mest känd som dramatiker. Under sin storhetstid på 60-talet nådde han framgångar långt utanför landets gränser. Pjäser som "Goubitsky och jag", "Exekutionen", "Duvan med olivbladet" och "Ta fast malen" spelades på ledande scener både i Sverige och Tyskland. En rad av hans texter gjordes till lysande TV-teater. Flera av hans pjäser prisbelönades och hans dramatik utgavs i två volymer. Järner hade arbetat sig fram till en personlig form av absurdism. Anknytningen till Beckett och Ionesco fanns där. Men framför allt levde texterna på sin galghumor mitt i det ödestyngda existentiella dramat. Kammarspelet var V. V. Järners naturliga uttrycksform. Ett par-tre personer kommer till tals och vrider och vränger på sin tillvaro för att utforska meningen i kaos. Här samsas det absurda och det realistiska på ett sätt som gör Järner till en pionjär för en teatersyn som Lars Norén fulländat.

Människan V.V. Järner var snar till skämt men hade ett stort allvar bakom skrattet. Ibland tyckte jag att han med sina finurliga stickrepliker steg direkt ut ur sina pjäser, att litteraturen blev verklighet för mina ögon mitt i samtalet. Jag hade mött honom redan i tonåren under en minnesvärd kväll i teaterchefen och författaren Lars-Levi Laestadius stuga på Åland. När jag flyttade till Borgå som journalist blev vi vänner bortom alla åldersgränser. Få kunde ge en så mångsidig inblick i småstadslivets villkor, där Järner med förkärlek angrep inskränkthet och konservatism med Runebergskulten som symboliskt nav. V.V. Järner framhöll aldrig sin egen insats. Det bidrog kanske till att hans texter småningom föll i glömska. Men det skulle inte förvåna mig om framtida litteraturhistoriker finner att den varmhjärtade absurdisten var en absurt underskattad författare.

Gustaf Widén