Järv, Harry

f. 27.3.1921

d. 21.12.2009

Biblioteksrådet. fil.dr Harry Järv avled efter en plötslig sjukdomsattack den 21 december i Stockholm. Bondsonen från Karperö blev 88 år gammal. Han sörjs närmast av hustrun Barbro. släktingar och en stor vänkrets.

Harry Järv efterlämnar ett osedvanligt fotavtryck, ett gigantiskt livsverk på många plan. Han arbetade med böcker hela sitt liv, skrev själv ett femtiotal och var chefredaktör för tre kulturtidskrifter, Horisont, Radix och Fenix.

Järvs arbetsfält var oerhört brett och hans kunskapstörst outsinlig. Han har kallats både renässansmänniska och enmansuniversitet. Det litterära testamentet, den massiva bibliotekshistoriska antologin Mänsklighetens minne (866 s.) utgav han tillsammans med kollegan Erik Carlquist på Schildts förlag.

Järvs passionerade engagemang för biblioteksväsendet, en av folkbildningens och frihetlighetens grundbultar, är vida känt och erkänt ute i världen. Sitt eget stora bibliotek, 14 000 band, testamenterade han till forskningsbiblioteket Tritonia i Vasa.

Harry Järv anställdes 1958 av Sveriges Nationalbibliotek, Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm och verkade där till sin pensionering som ställföreträdande riksbibliotekarie 1987.

Arbetskamraternas tack till sin chef och medarbetare blev en magnifik vänbok, Humanismen som salt och styrka: I den deltog ett prestigefyllt galleri skribenter. bl.a. Astrid Lindgren, Väinö Linna och Vaclav Havel. Kollegerna framhöll även ”Järvs kraft till opposition, till självständig och inte sällan obekväm kritik av politisk enfald och brutalitet”.

Just dessa egenskaper behövdes i mitten av 1970-talet då planerna på uppspjälkning och utlokalisering av Kungliga biblioteket blev kända. Järv ställde sig i spetsen för försvaret av KB. Efter en lång och hård kamp och offentlig debatt backade byråkraterna. Efter en omfattande om- och tillbyggnad återinvigdes KB 1997. Men andra personer än Harry Järv hyllades för den bedriften.

För Järv innebar pensioneringen bara en omdisponering av arbetet. 6–7 böcker skulle ännu skrivas. Han hann med mer än det, men alla var inte planerade, utan kom till av andra orsaker. Den hätska krigsdebatten åren 1987–91 med cirka 500 inlägg fördes främst i Vasabladet och den blev i mycket en uthållighetskamp mellan Harry Järv, som försvarade finländska ståndpunkter rörande krigsåren, och ett antal skribenter tillhörande främst yttervänstern.

Debatten sammanfattades i två böcker Finland 1939–1945. Järv belönades för sin insats med kommendörstecknet av Finlands Lejons Orden, men debatten ledde också till en för honom smärtsam brytning med Vasabladet som han samarbetade med i 50 år.

Harry Järv försvarade Finlands intressen in i det sista. I ett brev hösten 2009 skrev Järv om Henrik Arnstads nya bok Skyldig till skuld: ”Skyddsomslaget till boken har som bakgrund till texterna Galina Sankos falska foto av barnen bakom taggtråden, som både DN och SvD publicerat i stort format. Jag har funderat något på att förklara i någon tidning, kanske Hbl eller Vbl, att skyddsomslaget helt konsekvent omsluter falska påståenden av Arnstad.”

Harry Järvs krigstida erfarenheter är väl dokumenterade i tryck och på film. Mindre känt är att antimilitaristen Järv aldrig gjorde militärtjänst i fred. Han motarbetade konsekvent alla slags pennalism och krävde av soldaterna i stället s.k. funktionell disciplin. Detta var angeläget ännu långt efter kriget och han gladde sig åt att finska försvarsmakten efterhand tog till sig hans tankar rörande utbildningen.

Järv gick frivilligt med i både vinter- och fortsättningskriget, var med om att återta Karelska näset och återvände benamputerad till Sextiettan just som vapnen tystnade hösten 1944. I augusti 1945 förde Järv sin förra chef överste Alpo Marttinen med båt över Kvarken i säkerhet till Sverige, undan ”röda” statspolisen men blev själv efterlyst och hamnade i ofrivillig exil. Situationen förändrades då han vid Uppsala universitet fann sin blivande hustru och blev svensk medborgare på 1950-talet. Järvs krigstida dekorationer var höga för hans rang och ålder. Han snuddade vid Mannerheimkorset; varför marskalken gick emot hela räckan generaler som förordade beviljande förblir oklart. Sitt fjärde frihetskors fick Järv av president Halonen efter Framom främsta linjen.

President Mauno Koivisto och Harry Järv träffades första gången på en fotoutställning i Helsingfors hösten 2001. Patrullmännen kom omedelbart på rätt våglängd med varandra. Koivisto var intresserad av detaljer rörande ryska vapen som syntes på Järvs krigstida foton, men Järv ville ta upp mer väsentliga saker. Och så sa han till Koivisto rakt på sak: ”Egentligen är det du som restaurerade Finlands demokrati efter en längre förfallsperiod.”

För sina vänner var Harry Järv varmhjärtad och generös. I hans närvaro kände man sig bli delaktig av något större. Hans föredöme förpliktar. Sina brev avslutade han på ett sätt som nu kan riktas till en större läsekrets: ”Må och arbeta väl!”

Stefan Forss