Kajanus, Robert

f.  2.12.1856
d. 6.7.1933

I och med Robert Kajanus bortgång har ett märkligt skede i Finlands musikliv nått sin vemodsfulla avslutning. Våren 1932 i samband med den sjätte nordiska musikfesten begicks jubileet i anledning av orkesterns i Helsingfors 50-åriga tillvaro, då vår publik sista gången var i tillfälle att se nestorn bland våra tonkonstnärer, Robert Kajanus, svänga taktpinnen i Beethovens nionde symfoni - en värdig avslutning på en lång och rik konstnärsgärning.

År 1882 grundade Kajanus Filharmoniska sällskapets orkester, vars dirigent han blev och i vilken egenskap han kom att utöva den betydelsefullaste verksamhet för det dåtida musiklivets uppryckning. Tack vare honom och hans orkester fick publiken stifta bekantskap med musiklitteraturens stora verk, vilka uppfördes det ena efter det andra, bl.a. Beethovens nionde symfoni år 1888, vilket tillfälle gav anledning till bildande av Symfonikören. Redan tidigare, 1885, hade Kajanus med framsynt blick grundlagt orkesterskolan, där inhemska blivande specialister på orkesterinstrumenten erhöllo sin utbildning. Upprätthållandet av Filharmoniska orkestern erbjöd tidtals stora ekonomiska svårigheter, men Kajanus energi, sporrad av hans insikt om uppgiftens fosterländska betydelse, gick segrande ur striden. 

Ehuru Filharmoniska orkestern sedermera, 1914, övergick i Helsingfors stadsorkester, är dock upprättandet av den senare att betrakta som en logisk följd av den förras existens. Kontinuiteten blev bevarad ej blott genom att så gott som samtliga musiker ur filharmonien övergingo till stadsorkestern; även deras konstnärliga ledare följde med och verkade där i 18 år. Kajanus 50-åriga verksamhet har gett den rikaste skörd, kommande släktled till ovärderligt gagn, den har hos oss skapat förutsättningarna för den miljö, inom vilken en högre musikalisk konst kan trivas och växa sig stark. 

Men bakom ett sådant resultat måste stå en kraftig, utpräglad personlighet med rena, tydliga linjer. I sin konst, både den skapande och den utövande, har Kajanus aldrig skattat åt några tvetydigheter, utan alltid fordrat klarhet både av sig själv och andra. Hans kompositioner bjuda på frisk, naturlig musik, där en omisskänlig nordisk klang gör sig gällande. Många av hans kompositioner ha tillvunnit sig en stor popularitet, bl.a. orkesterverken två Finska Rapsodier med skickligt inflätade finska folkmelodier, sviten Sommarminnen samt från senare tid den lekande friska Sinfoniettan. En hela folkets egendom är ju numera hans tändande manskör >>Sotamarssi». Som dirigent har han gärna framfört Haydn, Mozart och Beethoven, i vilkas konst vi träffa på denna förnäma återhållsamhet, som i så många avseenden var betecknande för Kajanus dirigentskap. Hos Beethoven fann han jämte det andliga djupet och linjernas storhet även den outsläckliga humor, livets krydda och salt, som låg på bottnen av hans eget väsen. 

Med en skarp blick för det sant konstnärliga uppfattade Kajanus genast vid Sibelius framträdande det betydelsefulla och väckande hos hans konst. Det var måhända >>kärlek vid första ögonkastet>>, en kärlek, som med tiden blott fördjupades och tydligt tog sig uttryck i Kajanus hängivna och kongeniala tolkning av Sibelius skapelser. Mer än någon annan har Sibelius säkerligen Kajanus att tacka för, att hans symfonier och orkestrala tondikter så tidigt vunno förståelse och uppskattning. I detta sammanhang må bland Kajanus många framgångsrika utländska resor erinras om hans orkesters konsertresa till världsutställningen i Paris år 1900, då Sibelius kompositioner, såsom t.ex. den första symfonien och Finlandia, bildade programmets tyngdpunkt.

Men även för de yngre tonsättarnas och musikernas arbete visade Kajanus ett levande intresse och stod på äldre dagar till dem i ett patriarkaliskt och samtidigt vackert kamratligt förhållande. I Finlands musikliv intog han tack vare sitt skarpa, vittfamnande intellekt och sitt höga konstnärsskap en central ställning. Den saknad, som i ord och toner kom till uttryck vid hans grift den 11 juli, var ej blott en Finlands angelägenhet. Där var en genklang från hela Norden, som lärt sig med vördnad se upp till hans högresta gestalt. 

Bengt Carlson