Den 17 februari 1992 avled efter en kort och häftig sjukdom verksamhetsledaren för stiftelsen Blomsterfonden Nils "Nisse" Kankkonen Helsingfors. Nils Kankkonen föddes i Helsingfors den 25 april 1939 och var således endast 52 år gammal vid sitt frånfälle. Efter studentexamen från Nya Svenska Läroverket 1959, studerade han till gymnastiklärare och avlade examen 1964.
Redan som ung blev Nisse Kankkonen intresserad av idrott och idrotten kom också att bli hans signum livet ut. Som aktiv konståkare i Helsingfors Skridskoklubb nådde han som junior snabbt elitklass och vann tillsammans med partnern Soile Drufva både finländska och nordiska mästerskap i mitten av 1950-talet. Under studietiden verkade han bl.a. som verksamhetsledare för Finlands konståkningsförbund 1961-63. Inom Finlands Svenska skolidrottsförbund var Nisse Kankkonen medlem av styrelsen under åren 1962-67 och fick därmed många specialuppdrag inom skolidrotten.
Sin kanske största insats i den finlandssvenska idrottsrörelsen utförde Nisse Kankkonen som rektor för Solvalla Idrottsinstitut under åren 1965 till 1983. Ett synnerligen mångfasetterat och tungt arbete som krävde mycket av sin chef. Den viktiga idrottsinstruktörsutbildningen fick under denna period sina fasta konturer och Nisse Kankkonen var den drivande kraften bakom projektet.
Men samtidigt var han också engagerad i en rad andra viktiga värv. Redan år 1965 invaldes han i Konditionsfrämjandets styrelse och genom decennier kom Nisse Kankkonens stora kunnande och utomordentliga administrativa insikter till sin fulla rätt. Allt som berörde motion i olika former hade i Nisse Kankkonen en stor vän och förespråkare och han kom i mångt och mycket att bli en vägvisare för många projekt. Också i de stora finlandssvenska idrottsevenemangen, Stafettkarnevalen och Solvallamarschen, tog Nisse Kankkonen aktivt stor del i.
Åldringsvården och stiftelsen Blomsterfonden i Helsingfors med Kottbyhemmet, blev år 1983 Nisse Kankkonens sista arbetsplats. Som verksamhetsledare hade han ett omfattande arbete att ta del i och han blev snart tack vare sitt varma och personliga sätt, en ytterst populär chef.
När man talar om Nisse Kankkonen kan man inte undgå att samtidigt nämna ett av hans livs stora intressen vid sidan av den mångomfattande idrottsfostrargärningen, nämligen kennelverksamheten. 1971 invaldes han i Saksanpaimenkoiraliittos styrelse och livet ut hörde familjen Kankkonens egen kennel och schäferhundarna i familjen till den dagliga rutinen. Människan Nisse Kankkonen hade inga ovänner och han var livet ut en aktiv, intensivt levande personlighet. Med stort vemod och saknad har budet om hans bortgång mottagits av alla dem, som genom åren samarbetat med honom. Vi vill alla länge minnas Nisse Kankkonen och man är glad över att ha fått vara en nära vän till honom.
Ingmar Björkman