Kyrklund, Paul Wilhelm

f. 27.2.1921

d. 27.7.2009

Författaren Paul Wilhelm ”Willy” Kyrklund, föddes 27 februari 1921 i Helsingfors, och dog den 27 juni 2009 i Danmarks socken, Uppsala kommun.

Han debuterade 1948. Skrev tre novellsamlingar, 13 romaner/essäer, samt dramatik. Samlingsutgåvor Prosa (1995), Berättelser, dramatik: Anföranden, artiklar (1996), Bonniers. Romanen Polyfem förvandlad från 1964 utgavs i Modernistas klassikerserie 2002.

I midsomras hittade jag på en ovanligt högkulturell utetupp i Sibbo en trave efterkrigstida nummer av Bonniers Litterära Magasin. Inför Finska vikens vågor läste jag Willy Kyrklunds essä ”Tankar på en Tiberbro” från 1957, om förhållandet mellan humanvetenskap, naturvetenskap och – naturligtvis hos Kyrklund – moral. Jag nickade igenkännande åt en av hans favoritformuleringar, den om det mänskliga som trasig rock, här infogad i nytt sammanhang men första gången förekommande i Mästaren Ma (1953):

”De flesta menar att skinnet skiljer dem från det som omger dem. Men människans skinn är tunt och genomsläppligt, fullt av hål och öppningar likt en trasig rock. Det omänskliga far in och ut genom revorna; jord och vind blåser tvärs igenom oss. Vår hjälplöshet är höggradig.”

I hela sitt författarskap exponerar sig Kyrklund om och om för det omänskligas vind och ser vad det blir av oss när den blåser. I likhet med mästaren Ma intresserar han sig mindre för människan än för människans villkor. De är inte goda. Rättvisa saknas. Gud finns inte. De stora och starka tar sig fram, de svaga är hjälplösa. Mobbaren blir chef och den mobbade går under i maktlösa hämndfantasier. I äktenskapsromanen Solange jämför sig huvudpersonens make Hugo med en tomatplanta ”som inte vill gro, fastän jordmånen borde gå an och sol kommer det då och då och bevattning och vitaminpiller om våren”. Hugo satsar allt han har på att finna sig i sitt predikament men misslyckas med att uppnå jämnmod. Sin livshungriga hustru driver han däremot i döden.

För livsbegäret har sin blinda kraft. I sina noveller, ofta utformade som sagor, myter eller legender, gestaltar Kyrklund den ofta. Som i den underbara novellen ”Fred i Bulgarien” (Hermelinens död, 1954) där den bulgariska armen blir i grund krossad av arvfienden greken. Hela armen bländas. Var hundrade man får behålla synen på ena ögat för att leda sina kamrater hem. I Bulgarien blir blinda män sångare; alltså uppstår i varje by en oerhörd och underbar kör. För första gången råder fred. Kvinnorna blir som förhäxade, går på fältet utanför byn där sångarna står, sträcker fram ett finger, sträcker fram en hand ... ”Och till våren föddes ungarna, idel gossebarn, som skulle suga ur sina mödrars bröst och växa upp under deras ständiga omsorger för att i tidens fullbordan höja svärden och börja kriget på nytt. Ty än var icke Bulgarien krossat och än var icke allt förbi. Och kvinnorna nosade på sina ungars hjässor där livet pulserade under den tunna hinnan”.

Femtiotalet var Kyrklunds produktivaste tid. I efterkrigstidens rådlöshet var hans, den pessimistiska ironikerns, hemlöshet förmodligen mest hemma. Till den hörde att att konsekvent sabotera alla hållningar, och alldeles särskilt den profetiska som verkade passa honom så väl. Mästaren Ma, Hugo och de andra som uttalar sina visheter framstår genom dubbelexponeringar som fega, motbjudande och opålitliga människor. Vilket inte hindrar dem från att vara visa också.

I de mera trosvissa decennier som följde kände sig Kyrklund, som han påpekat i intervjuer, hemlös. Böckerna blev inte sämre, men de kom alltmer sällan. På åttiotalet fick han en renässans men, som till exempel den krampaktiga artikeln om honom i Den svenska litteraturen (1990) visar, till priset av att göras till blodlös postmodernist.

Det är väl så, att Kyrklunds på en gång förtvivlade och konstnärligt suveräna författarskap inte passar in någonstans. Mästaren Ma karakteriserade sig så: ”Att intressera sig för oändligheten och döden, det är att stå på tå utan att räckas. Jag står på tå utan att räckas.” Senare blev Kyrklund, med sin dröm om att ”träda ut ur sin kyrklundhet” mera rakt på sak. Det är mer än tio år sedan hans besked i en intervju i Svenska Dagbladet var det lakoniska: ”Jag vill dö.”

Michel Ekman