Lampenius, Börje

✻ 18.12.1921
† 3.11.2016

Börje Lampenius utförde sitt livsverk på Svenska Teatern. Han sjöng, spelade, regisserade och gjorde scenografi.
Tor Börje Lampenius var en charmerande och folkkär skådespelare som hade lätt att ta sin publik. Folklig också i den meningen att han hade god hand också med teateramatörer. Han var husregissör på Lurens, regisserade där bland annat ”Markurells i Wadköping” (1971), ”Tehuset Augustimånen” (1972) och ”Gösta Berlings saga” (1982). Han hade en avgörande betydelse när Raseborgs festspel kom till 1966.

Men det var ändå på Svenska Teatern han utförde sitt egentliga livsverk och fick slipa sin mångsidighet, så att han ibland kunde regissera (1961 fick han titeln regissör), ibland göra scenografin och dessutom vid behov ha en roll i samma pjäs.

Han regisserade publicistrevyer, musikkavalkader och komedier. Han kom från fronten direkt till Svenska Teatern där man snart upptäckte hans mäktiga sångröst. En gång sade han att han gärna skulle ha gjort fler karaktärsroller. Fler sådana som Willy Loman i Millers tragiska ”En handelsresandes död” - kanske hans viktigaste och mest fullödiga insats i den genren. Också Hjalmar Källberg i Bo Carpelans ”Julafton” i Jack Witikkas regi hörde till hans förnämsta karaktärsroller.

Men cheferna Nicken Rönngren och Amos Anderson var eniga: Han skulle sjunga, och därmed jämnt. (Det var så få som kunde sjunga och den som kunde skulle användas till max.)
Hans Freddy i ”My Fair Lady” blev mäkta populär bland publiken, hans första musikalframgång som snart följdes av många andra. Så sent som 1996 gjorde han en brackig adelsman, Sir John i ”Me and My Girl” i Neil Hardwicks regi.
Märta Laurent hörde till hans trognaste medspelare. En härlig fyllgubbe gjorde han i Bengt Ahlfors ”Stulen lycka” på Lilla Teatern och medverkade vidare i Ahlfors ”Aska och akvavit” på samma teater, igen med Märta Laurent i huvudrollen.

Börje Lampenius hade också en del filmroller, bland annat i ”Läpi usvan” (1948) och ”Män kan inte våldtas” (1978). Vidare spelade han in över 20 schlager på 50-talet, bland dem ”Istanbul” och ”Erämaajärven mökki”.
Det hände ibland att Börje berättade att det i familjen då och då var svårt att få teaterns jobbiga arbetstider att gå ihop med barnen och deras tider och hobbyer. Åren 1951-70 var han gift med Gunvor Sandkvist och fick då barnen Lili Charlotte och Bo Harald. Sedermera gifte han sig med skådespelaren Ulla Eklund och fick dottern Linda, känd violinist, bosatt i Sverige.

Att Svenska Teaterns gamla trotjänare ännu hade kvar förmågan att attrahera sin publik visade sig i februari 2016 i Svenska Teaterns program ”Thalias trotjänare” som Riko Eklundh planerade och regisserade. Intervjuerna spelades också in för Yle Arenan. Biljetterna till föreställningen på teatern gick åt i ett nafs, många ville gärna höra Börje Lampenius, Fred Negendanck, Christina Indrenius-Zalewski, Göran Schaumann och Algot Böstman berätta sina minnen. Serien blev populär.

En av de första i raden att bli intervjuade var Börje Lampenius som med oförbrännelig humor och skönt respektlöst berättade sina minnen, bland annat hur det kom sig att han fick knäppa Amos byxor. Publiken var tagen över den glada och uppsluppna stämning han spred med sin historia, samtidigt ett stycke teaterhistoria, berättad ur många olika perspektiv.

Margita Andergård



Börje Lampenius erhöll SFV:s folkbildningsmedalj 1982, och SFV:s kulturpris 1985.