Lassas, Nastor

När lantbrukaren Nestor Lassas den 17 december 1950 hittades medvetslös och mållös i landsvägsdiket, kunde ingen rätt förstå vad som hänt den starke mannen, som alltid hade varit hälsan själv. Läkaren konstaterade hjärnblödning, och två veckor senare dog han, 68 år gammal.

Få är de svenskar i Östra Nyland, som ej i någon angelägenhet haft kontakt med Nestor Felix, som han själv skämtsamt kallade sig. Han var tusenkonstnären som kunde allt och ville i allt tjäna det goda. Sin starka vilja ställde han i de uppbyggande krafternas tjänst. Det skulle föra långt att uppräkna ana hans meriter. Här må blott nämnas att han inom det praktiska lantbruket hade gjort flera uppfinningar och förbättringar. Han hanterade smideshammare och murslev lika behändigt som tömmarna och plogen. Hans håg var dock mest befryndad med den ideella livssynen. Sin hyllning till någon god vän klädde han ofta i versens form. Kulturella liksom ock andra sammanslutningar hade i Lassas ett gott stöd. Det existerar i hans hembygd knappast någon förening eller kommitté där han ej skulle ha varit den drivande krarften. Lappträsk sanatorium och Lappträsk Lantmannaskola var hans käraste skötebarn, och för dem offrade han mången dyrbar arbetsdag. Men Nestor var ej den som räknade timmarna och stegen då det gällde att artbeta för andra. Med samma friska humör murade han om e1dstaden i en fattig koja som han ställde sig i katedern för att hålla ett vackert tal. Någon annan belöning än tack ville han inte ha. På sångestraden var han nestorn framom andra. De andra kunde då och då skolka från en övning, men det gjorde inte han.

Nämner vi så ännu hans arbete i vår- och försommarnätter i trädgårdarna först i egen och sedan i grannars och vänners, då har vi honom sådan vi minns honom: allas vår goda vän Nestor Lassas.

Reinhold Forsdahl