F. 1.3.1920
D. 7.10.1999
Patrik Lilius avled, sjuttionioårig, den 7.10.1999 i Helsingfors. Politices licentiat, mångårig partisekreterare, mångårigt verksam vid AFC, mångsidigt orienterad och engagerad i kultur och debatt, mångberest delegat för utvecklingssamarbete, anförtrodd styrelse- och revisorsposter I åtskilliga industriföretag, anlitad i ett flertal statliga och kommunala kommitteer och nämnder. Högerman, med ett - i ordets egentliga mening - liberalt sinnelag. En sällsynt varm, trofast och glad vän för sina många vänner.
I de flesta av dessa sammanhang hadehan bruk för sin mycket speciella talang, begåvningen att med naturlig lätthet inleda och odla mänskliga relationer. Hans älskvärda, sorglösa charm tillät honom passera många sociala och mentalitetsbetingade gränser, nå kontakter och sympatier även fjärran ifrån hans egna referensramar.
Särskilt viktig och nyttig bör denna umgängets lätthet ha varit för hans fjortonåriga verksamhet som Sfp:s partisekreterare 1957-71. Det var rentav märkligt att se hur denne urbane son av ett helsingforsiskt kulturhem, med sina generösa gester och sin lite studentikosa skämtsamhet (tidigare kurator för Nylands Nation) kunde vinna sympati och förtroendehos tillknäppta och jordbundna partikamrater från de österbottniska slätterna. Eller hur han, med sin lediga finska, med lätthet knöt förbindelser över partigränserna, hur arketypen för en lite mjuk och snäll svensk herrskapspojke obekymrat förmådde hävda sig bland hårdfört barkade eller rävaktigt slipade finska partisekreterarkolleger. Mindre märkligt var det att han var som fisken i vattnet när det gällde kontakterna med den diplomatiska kåren, eller över huvud taget partiets utländska relationer, främst till de nordiska borgerliga partierna.
Men i en tid då den relativt primitiva organisationsapparaten i partiet byggde på att sekreteraren ledde det dagliga rutinarbetet i kansliet, skötte han även detta med påfallande gott politiskt omdöme och med en sällsynt omsorgsfull kontroll av skeendena i samhället; Patrik Lilius var alltid en stor tidningsläsare.
Sedan följde en lika lång arbetsperiod som chef för den administrativa avdelningen vid arbetsgivarcentralen AFC. Också här kom hans lätthet för att knyta kontakter till sin fulla rätt; han skötte, förutom arbetsgivarnas relationer till Sfp, med diplomatisk skicklighet och goda språkkunskaper mycket av centralens "utrikespolitik", och självfallet främst när det gällde de nordiska länderna. Det var Lilius förtjänst, delad med en rikssvensk kollega, att ett organiserat samarbete mellan de nordiska arbetsgivarna blev av.
Ännu på sin sjukbädd nämnde han bland givande arbetserfarenheter med särskild värme det långa kommittearbete kring frågan om alkoholbruk och arbetsliv som utmynnade i en human modell för ledning till vård, i stället för uppsägning av missbrukare. Ett sannolikt föga känt, men typiskt utslag av hans människovänlighet.
Det fanns ett humant patos också bakom intresset för utvecklingssamarbete, som med tiden förde honom ut på vida arbetsresor, särskilt i Afrika. Kanske ocksåbakom medlemskapet i Helsingfors stads jämställdhetsdelegation.
En uttömmande förteckning på Patrik Lilius åtaganden inom organisationer och företag får här anstå, men en verksamhet som inte kan utelämnas är den som hade sitt upphov i en kammarmusicerande familj,där varje medlem behärskade ett instrument. En handskada tvang med tiden honom att avstå från sin cello, men hans musikintresse tog sig i stället uttryck i organisatorisk verksamhet: ordförande I Kammarmusiksällskapet, i nästan tjugo år medlem av Helsingfors stads musiknämnd, med i direktionen för Helsingfors stadsorkester, med i delegationen för Finlandiahuset. Mera anonym var hans förnämliga gärning att i halvtannat decennium välja musikprogrammen till Litteratursällskapets årliga Runebergsfester I Solennitetssalen; ofta okonventionella och överraskande val, gärna med preferens för unga och lovande artister. En sakkunnig och intresserad insats.
Män i Patrik Lilius ålder brukar gärna I nekrologerna snegla efter de avlidnas krigstida förehavanden. Jadå, han var med vid fortsättningskrigets fronter, som sittregementes spaningsofficer, innan han fick en meriterande kommendering till armens hemlighetsfulla intelligence-center i Sordavala. Hans lojala diskretion kring arbetet där varade också efter kriget, han var över huvud taget en människa som aldrig sökte göra sig viktig och märkvärdig, ennaturligt och positivt anspråkslös människa. Kanske var det den flärdfriheten som fick herren till Björkudden i Östersundom, där han pietetsfullt och skickligt vårdade både familje- och de topelianska traditionerna, att aldrig ens bry sig om att skaffa sig bil - eller var det friluftsmänniskans lust till promenad i alla väder till Borgåvägen och bussen?
Patrik Lilius tyckte om människor och han var en människa som det var lätt att tycka om, att känna verklig värme för. Undertecknad minns honom som den briljantaste bland klasskamrater i Norsen; som den glade sällskapsbrodern i Nylands källarsal; på björkuddsverandan som belåten far till framgångsrika barn med arv av såväl hans som hans Gujes charm; som den evige samhällsanalytikern, ännu på sin dödsbädd omgiven av tidningsklipp och insändarmanuskript; främst som en genuint intresserad och alltid omtänksam vän.
Jag tror att den jag här har skrivit om var en lycklig människa. Och, jag tvekar inte att skriva det: en god människa.
BENEDICT ZILLIACUS