Lindman, Inger

Född: 30.11.1923
Död: 30.10.2010

Inger Lindman, f. Engström, mångårig reporter vid Nya Pressen och Hufvudstadsbladet, avled den 30 oktober 2010 i Helsingfors, nästan 87 år gammal. År 1944 kom hon till tidningshuset som vikarie. Största delen av de manliga journalisterna var då ute i krig, men de kvarvarande äldre herrarna insåg snabbt 20-åringens potential och skyndade sig att anställa henne. Branschen var på den tiden i högsta grad mansdominerad. Ännu på 1960-talet var det kvinnliga inslaget på redaktionerna glest. Inger Lindman var reporter på Nya Pressen i tjugo år innan hon flyttade över till Hufvudstadsbladet, där hon i några år skötte Dagboken, varpå hon återgick till att göra reportage och intervjuer. Efter fyrtio år i branschen tyckte hon att det var dags att pensionera sig.
Det är 25 år sedan. Under den tiden har det vuxit upp en generation som aldrig läst Inger utom möjligen några kåserier. Den är att beklaga. Ingers referat kunde mer än väl användas som modeller i journalistutbildningen. Hon var oerhört beläst och kunnig, men det var framför allt hennes sätt att hantera språket som var suveränt. Att döma av en gammal skolhistorik var hennes språk fixt och färdigt redan under tonårstiden. Därefter gick hon sin egen väg, opåverkad av vad som var inne, det lite stelt högtidliga på 1940-talet eller det yvigt blomstrande på 1950-talet. Inger uttryckte sig med minsta möjliga ordmängd, ofta lite kärvt och med en obetalbar, bister humor som gjorde att man mindes hennes formuleringar länge. Alla former av gullande var henne främmande. Jag kommer aldrig att använda ett ord som pytteliten , fnös hon en gång.
Det är både roligt och vemodsfyllt att i Hbl:s arkiv läsa Marcella Norrmens avskedsintervju med Inger från 1984. Två formidabla, totalt olika personligheter drabbar här samman, men förenas av bådas utpräglade sinne för humor. Marcella skulle gärna utbryta i adjektiv, men hejdar sig med kännedom om Ingers stränga minimalistiska krav. Och mycket riktigt, Inger knackar själv raskt ner vad hon vill ha sagt, bland annat:
En journalist bör ha fattningsgåvor som en tvättsvamp. Den suger i sig en lagom dos information, och spiller ur sig innehållet över skrivmaskinen. Sedan är det borta.
Sin korta, sakliga redogörelse överlämnar hon med ett småleende. Det här räcker mer än väl, säger hon med sin avknipsarton, den som inte tål motargument. Men i egenskap av sidans redaktör får Marcella givetvis sista ordet.
Tillsammans med sin man, Hbl:s redaktionschef Karl Gustaf Lindman som avgått redan tidigare, fick Inger ett antal lugna, lyckliga pensionsår. Livet förflöt under umgänge med vännerna och med pyssel i Westendvillans trädgård. De gladde sig åt besök av sonen Anders, som var framgångsrik affärsman i Singapore, hans hustru och de två barnbarnen. Så dog Kalle Lindman. Det var ett hårt slag och det tog något år för Inger att börja återhämta sig. Då kom följande chock, sonen drabbades utan förvarning av en dödlig hjärtinfarkt. Det blev för tungt. Trots den behärskning Inger alltid visade tog det skedda på krafterna och med åren tycktes hon gradvis förlora allt mer av sin livslust. De sista åren tillbringade hon på ett vårdhem.

Helena Husman