Lindquist, Marita

✻ 10.11.1918

† 7.6.2016

Hon kom nästan alltid halvspringande genom korridoren. ”Den mest energiska människa jag vet”, skrev en intervjuare. Marita Lindquist hade tusen järn i elden och oftast följande program redan inbokat, kanske en pratstund med en lågstadieklass. Hon kunde tas med stora barngrupper live, lika lätt som hon nådde dem med sina böcker.

Marita Lindquist, författare, översättare, läromedelsförfattare, redaktör, med mera, gav redan som nittonåring ut en klassiker, Ulla-Marika. Böckerna blev totalt 45. På 1960-talet slog hon igenom stort både här och i Sverige och fick med tiden många utmärkelser. I början skrev hon sagoböcker som hon illustrerade själv. Från och med 1960-talet satsade hon på realism med bland annat Malena-och Kotten-serierna som tog upp allvarliga problem. Senare kom böckerna om Toffe och Andrea, inspirerade av barnbarnen. På 1980- och 1990-talet gick hon in för fantasi och skrev spökböcker och sagor. Lindqvist var en mångsysslare. Hon jobbade i trettio år för rundradion, var chef för Skol-TV, gav ut Skolmedia, gjorde Lekstugan för radion och hela femtio Lilla torget i tv där både ”polisfarbror” Georg Malmstén och ”målarfarbror” Håkan Brunberg medverkade. Hon översatte och skrev mängder av sångtexter. År 1954 knöts hon till HBL där hennes brevspalt Vår egen pratlåda i B-upplagan blev populär.

– Hej, Tant Marita. Nu skriver jag mitt första brev till Pratlådan, började många. Och Marita svarade, kommenterade, uppmuntrade och berättade om sin egen familj. Det var döttrarna Ika och Agneta (blivande sångstjärnan Anti) och familjens svarta pudel April. År 1970 slogs upplagorna ihop. Då startade Marita Minibladet, tänkt för barn upp till 13 år, och som hon skötte till 1977. Här fick barnen skriva och rita och vuxna berättade eller tecknade för barn. ”Man ska kasta sig över sina uppdrag, aldrig låta dem torna upp sig och bli obehagliga”, sa Marita när någon undrade hur hon hann med allt.

I boken Malena och glädjen, 1969, krossas familjeidyllen när mamman dör. Tolvåriga Malena måste klara av en helt ny tillvaro, men inser att man får vara glad trots sorgen, ett djärvt ämne som författaren hanterade skickligt.

Marita drabbades vid samma ålder. Hon älskade sin mamma som målade, dansade, sjöng, spelade och strödde blommor i håret. Pappan teg bakom sin tidning och väckte närmast rädsla hos barnen. Mamman hade övervägt skilsmässa, men blev sjuk och dog. I boken skildrar Marita den stödjande pappa som hon så väl hade behövt. Trygghet fann hon hos mormor, men tanken på mamman skulle alltid göra ont.

Samtidigt hade Marita fått mycket i arv: lusten till kreativitet och skönhet och kärleken till dikter. Mamman läste Karlfeldt, Fröding och Lenngren för den lilla flickan. Verser hade Marita skrivit ända sedan barndomen och ett tag ville hon bli poet. På sätt och vis blev hon det till slut. Åren 1990-2004 skrev hon dagboksverser för Hufvudstadsbladet, varav många naturnära iakttagelser från hennes älskade Porkala. Ar 2006 gav hon ut en versbok. Motiv hittade hon överallt. En gång fick hon syn på Sinebrychoffs präktiga jyllandshästar som kom dundrande med ölet, tog reda på allt om dem och skrev en vers. Några år senare stötte hon på ekipaget igen. Impulsivt störtade hon fram.

”Är det här nu Bisse och Birra?”

”Birra har dött”, sa kusken och undrade hur hon visste namnen.

Marita berättade och nämnde sin vers.

”Oj”, sa kusken och log. ”Den hänger ännu på vår vägg”.

Helena Husman

--

Marita Lindquist mottog SFV:s kulturpris 1981