Louhisto, Valborg

f. 20.6.1922

d. 28.8.2017

Sjukvärdslärare, hälsosyster, verksamhetsledare och ombudsman är några av de titlar som Valborg Louhisto hann ha under sitt långa liv. Vid sidan om arbetet var hon alltid beredd att ta emot varierande förtroendeuppdrag. Många är de organisationer och föreningar som haft glädje och nytta av henne. Själv beskrev hon sig som en typisk föreningsmänniska och sekreterare av födsel och ohejdad vana, som gillar allt hon gör. I henne har vi förlorat en mycket engagerad arbetsmyra och en härlig sällskapsmänniska.

Valborg Westerlund växte upp i Virkby och tog studenten vid Karis-Billnäs samskola. Under kriget påbörjade hon sin sjuksköterskeutbildning men var sedan i dryga tre år på lottakommendering i både kansli- och sjukvårdsuppgifter vid Hangöfronten. Redan då, som mycket ung gillade hon att ta emot utmaningar.

Valborg gifte sig Louhisto, hemorten blev Helsingfors med en parentes på åtta år i Tammerfors. Hon fick tre barn som tidigt fick lära sig att de har en aktiv och engagerad mor. Yrkeskarriären började som en av de första skolsköterskorna och sedan som sjukvårdslärare trivdes hon ypperligt. Vårdutbildningen och -utvecklingen engagerade hon sig i under hela yrkeskarriären.

I början på 60-talet blev hon verksamhetsledare för Sjuksköterskeföreningen i Finland som blev hennes skötebarn ända till pensioneringen. Ett år var hon också ordförande för föreningen. I början på 80-talet då Tehy grundades blev hon ombudsman för den svenska verksamheten. Vid sidan om skötte hon föreningens tidning Vård i fokus och många sekreteraruppgifter. År 1998 fick hon motta Sophie Mannerheim-medaljen i brons och när föreningen fyllde 110 år instiftades Valborg Louhisto-priset. Priset tilldelas person som gjort något innovativt eller speciellt värdefullt för föreningen eller vården.

År 1988 utkom, den av Valborg helt skrivna, sjuksköterskeföreningens historik ”90 år av sammanhållning”. En skrift som slitits i många sjukskötares händer.

Efter den första vårdstrejken 1968 effektiverades den fackliga verksamheten bland sjuksköterskorna och i den var Valborg Louhisto absolut en av de bärande krafterna. Många är vi som hade glädjen och nyttan av hennes kurser i intressebevakning. Hennes motto var, att gör vi inte det nu själva så blir det ogjort. Det gällde också i allt annat hon engagerade sig i. Valborg Louhisto hade en flytande penna som hon ofta fattade. Oändligt många är de dokument hon författat, hon skrev historiker, handböcker, utlåtanden och var ständigt sysselsatt med översättningar. Det svenska språket var viktigt för henne. År 2001 fick hon motta Folktingsmedaljen i brons. Vid pensioneringen grundade hon en översättningsfirma som hon småningom lade ner efter att ha fyllt 90 år.

Valborg Louhisto var politiskt aktiv. Hon var medlem i Hälsovårdsnämnden i Helsingfors och länge ordförande för Sfp i Tölö. Efter pensioneringen deltog hon på många sätt i pensionärernas intressebevakning. Hon satt i Svenska pensionärsförbundets styrelse, där hon också var vice ordförande, hon var långvarig sekreterare för Sams, och en drivande kraft i Äldrerådet i Helsingfors. När hon fyllde 90 år fick hon motta pensionärsförbundets förtjänsttecken i guld.

När Folkhälsans Seniorhus öppnade för över tjugo år sedan flyttade Valborg dit. Hon trivdes som fisken i vattnet och var en stor resurs när det gällde att bygga upp verksamheten, ordna olika aktiviteter och evenemang, samt sköta informationen. Där fick hon stanna ända till slutet.

Valborgs liv var inte bara en dans på rosor, men hennes positiva livssyn, tron på människan och humorn hjälpte henne över svåra tider. Hon saknas närmast av dottern Carita och sonen Pentti med Mona och barn och barnbarn, samt många, många vänner.

Marianne Falck