Lundström, Anna-Britt

Söndagen den 12 april 2009 avled Anna-Britt Lundström (f. Danielsson) från Tranvik i Sund. Hon dog i följderna av en cancersjukdom som sakta bröt ner hennes kropp men som aldrig lyckades bryta ner hennes goda, vänliga väsen.
Anna-Britt föddes i Jomala Södersunda den 6 december 1937 då Finland firade sin 20-åriga självständighet. Hon blev också med tiden en mycket självständig kvinna trots att hon föddes som sjunde barnet i en syskonskara på nio.
Även på Åland var det svåra tider då på grund av andra världskriget som startade 1939 och därför hade föräldrarna inte möjlighet att kosta på henne en högre utbildning efter folkskolan. De var som man sade på den tiden, småbrukare. Mor Tora var hemma från Östergötland i Sverige och fader Edvard var ålänning och hemma från Tranvik i Sund.
Anna-Britt visade tidigt intresse för läsning och redan vid fem års ålder näst intill tvingade hon sin äldre broder Roine att lära henne förstå innebörden i de krumelurer som kallades bokstäver, och det stod inte länge på förrän hon kunde läsa. Efter det fick de äldre syskonen ständigt låna hem böcker från skolan och hon fördjupade sig helt i böckernas värld. Så till den milda grad att mor ofta blev irriterad, för vad hon ägnade sig åt hade hon ständigt en bok uppslagen inom synhåll och var helt okontaktbar för allt och alla i sin omgivning.
Vintern 1955–56 gick hon i Ålands Folkhögskola och det var en stor upplevelse för henne. Där fick hon möjlighet att ägna sig åt det hon helst ville, nämligen att skriva och läsa. Hon talade ofta längtansfullt om den tiden.
Anna-Britt gifte sig 1956 med Pekka Lundström och tillsammans övertog de släktgården, Västergårds i Tranvik, av hennes föräldrar. de fick under åren fyra döttrar. Efter att ha varit jordbrukare i 15 år beslöt sig paret för att arrendera ut jorden.
Anna-Britt började nu jobba på Ab Chips, fabriken som tillverkade potatischips, och hon blev så småningom processansvarig för de olika linjerna i fabriken. Ett jobb som hon verkligen var mycket stolt över. En tid ägnade hon sig åt ett så tufft jobb som att köra lastbil på landskapets trafikavdelning, men hon återgick småningom till sitt ”gamla” jobb på Chips.
Hennes arbetskamrater upptäckte snart att hon var gjord för mer än att koka potatis, ty få hade undgått att läsa de ordlekar, sånger, dikter, rim och sketcher som hon ibland publicerade i olika tidningar.
Hon utsågs till chefredaktör för företagets egen personaltidning ”Chips aktuellt”, och där ställdes ofta arbetskamraterna och även högsta cheferna mot väggen av den humoristiska chefredaktören. Hon skrev också reseskildringar och kåserier från personalresorna i omvärlden, och när det vankades fest var det alltid hon son låg bakom programtexterna. Många minns nog de dråpliga föreställningar som blev följden av hennes författarskap.
I Ålands ungdomsförbunds årliga revyer fanns hon alltid med som spökskrivare och hennes nummer blev mycket uppskattade eftersom hon hade förmågan att sätta den humoristiska knorren i slutet av varje sång eller sketch.
Efter att hon råkat ut för en halkolycka som ledde till att hon fick ett komplicerat benbrott kom hon aldrig tillbaka till Chipsen, men hon kunde i stället ägna mer tid åt författarskap, för sina skrivarfingrar hade hon minsann inget fel på. Hon började nu författa historiska teaterpjäser som spelades upp av ortens ungdomar vid olika tillfällen.
När Sunds kommun firade sitt 680-årsjubileum skrev hon en historik, vilken hon illustrerade med små korta pjäser, minst en från varje århundrade, som visade säregna episoder ur traktens historia. Hon forskade mycket i förgången tid och var mycket noga med att historien skulle bygga på autentiska händelser. Så tillkom till exempel pjäsen ”Tarasoffskan och fransmännen”. Den skildrade fransmännens landstigning i Tranvik under Krimkriget, och handlade om en gammal kvinna som vägrade springa till skogs och gömma sig, och som upptäcktes under ett saltkar av franska soldater. De bjöd den skräckslagna gumman på fransk bröd och vin till hennes stora förtjusning. En både rolig och dramatisk pjäs som blev mycket uppskattad och spelades ett flertal gånger inför publik.
Till 150-årsjubileet efter Bomarsunds fästnings fall skrev hon teatern ”Tersmeden – kvinnotjusaren”. Den utspelade sig på 1700-talet i Sund och handlade om kaptenslöjtnanten och sedermera amiralen Carl Tersmeden (1715–1797) som kom till Åland för att mönstra båtsmän. I stället ägnade han sig åt att förföra traktens fruntimmer. En skandal som slutade ganska komist eftersom han ertappades av maken till en av de förförda damerna. Som kuriosa kan nämnas att det fortfarande i Sverige finns en släktförening med ättlingar till sagde Carl Tersmeden. Anna-Britt fick vetskap om detta och inbjöd släkten till Klippan i Sund där de fick se pjäsen om sin vidlyftige anfader. För det fick hon emotta släktens medalj.
En annan pjäs som handlade om fransmännens framfart bland kvinnorna i Sund döpte hon till ”Vildhavre och tusenskönor”, och hon skrev även stycket ”Skarpans-Eldstaden”, båda hämtade ur den verkliga historien om Bomarsund.
Många var teaterstyckena och pjäserna hon författade och regisserade innan hennes livslåga släcktes en vårdag i april 2009. Många minns henne med saknad; hon var en kvinna med varmt hjärta och stor förståelse för andras olyckor och problem. Till henne kunde man alltid gå med sina bekymmer, och hon kunde även konsten att lyssna och ge stöd och råd då det behövdes. Vi som stod henne nära och alla som på olika sätt haft förmånen att lära känna henne minns henne med tacksamhet.

Anne-May Pehrsson