Lövegren, Elis

f. 1873

d. 1937

Den 18 april 1937 avled i Helsingfors den kände barnläkaren, professor Elis Lövegren. Lövegren var en genuin Helsingforsbo. Här var han född. Här hade han sitt föräldrahem. Här gick han i skola, Nya svenska läroverket. Redan i skolan vann han såväl kamraters som lärares aktning och tillgivenhet genom sin fasta karaktär, sin arbetsförmåga och hjälpsamhet, sin beredvillighet och förmåga att bära ansvar.

Alla dessa egenskaper bildade en pålitlig grund för hans mannaålders verksamhet.

Efter att år 1892 ha blivit student, upptog han med målmedveten energi sina medicinska studier, blev 1900 medicine licentiat, 1905 medicine- och kirurgiedoktor samt 1914 docent i barnsjukdmnar. Under mera än tre årtionden var han verksam som barnläkare. Hans praktik blev med åren allt större och inskränkte sig icke allenast till huvudstaden. Små patienter från alla delar av vårt land hämtades till honom och icke sällan gjorde han själv långväga sjukbesök. Vid sidan av sin egentliga privatpraktik upprätthöll han under många år en av Helsingfors stad understödd barnpoliklinik i Berghäll. Både genom sina personliga egenskaper och genom sina kunskaper och sin skicklighet tillvann han si,g föräldrarnas förtroende och i hög grad också barnens tillgivenhet.

Trots en både ansträngande och tidsödande verksamhet som praktisk läkare fann Lövegren tillfälle också till rätt omfattande vetenskapliga forskningar. Framför allt har han nedlagt mycket arbete på utforskandet av barnförlamningen och dess epidemiska uppträdande och offentliggjort talrika arbeten om näringsrubbningar och om Möringar i matsmältningen hos spädbarn. Lövegrens vetenskapliga intressen gjorde honom till en verksam medlem av flere vetenskapliga sammanslutningar, främst Finska Läkaresällskapet och Nordisk pediatrisk förening. Såsom docent undervisade han allt sedan 1914 medicinekandidater vid barnsjukhusets poliklinik.

Lövegren hade en öppen blick för läkarens sociala plikter och drog sig ej heller för att så vitt möjligt fylla dem. Ett uttryck härför var hans medlemskap i talrika kommittéer, hans verksamhet som läkare vid föreningen Mjölkdropp en i Helsingfors, vid Barnavårdsföreningens barnhärbärge i Berghäll, hans aktiva medlemskap i många inhemska och utländska sammanslutningar för barnavård och barnskydd. Främst må i detta sammanhang hans verksamhet inom Samfundet Folkhälsan i Svenska Finland ihågkommas. Detta av professor Ossian Schauman stiftade samfund har till uppgift »att verka för folkhälsans främjande i Svenska Finland, dels genom allsidig vetenskaplig undersökning av befolkningens andliga och kroppsliga hälsa, dels genom praktiska åtgärder ägnade att gynnsamt inverka på denna». Detaljprogrammet för Samfundets verksamhet utstakades och verksamheten sattes i gång av Schauman. Efter dennes död fortsattes och utvecklades det sjukdomsförebyggande arbetet under O. V. Hellens ledning.

År 1928 blev Lövegren Samfundets ordförande och han kvarstod på denna post ända till sin död. Han gjorde sin största insats genom grundandet av Samfundets barnvårdsinstitut »Folkhälsan», en mönsteranstalt för vård av friska barn och för utbildande av barnavårdarinnor. Genom att Samfundets verksamhet småningom allt mera utvidgades och särskilt genom tillkomsten av institutet Folkhälsan ökades Samfundets utgifter i hög grad. Att Samfundet hitintills erhållit nödiga medel för att fullfölja sin verksamhet, beror icke minst på att Lövegren inom vida kretsar i vårt land spritt kunskap om och väckt intresse för Samfundet och dess behjärtansvärda strävanden.

I sitt privatliv visade Lövegren stor älskvärdhet och gästfrihet. Såväl hemmet i staden som villan på Ängsholmarna stod ständigt öppna för hans och hans hustrus vänner.

En minnestecknare framhåller med rätta hurusom de talrika »förbindelser han tack vare sin språkkunskap och sitt flitiga deltagande i kongresser underhöll på utländsk botten ledde till, att han särskilt ofta såg utländska gäster hos sig». Och minnestecknaren tillägger: »Som värd var han utomordentligt älskvärd, men en viss inbundenhet i hans väsen gjorde, att blott hans närmaste vänner kände den trofasthet och uppoffrande godhet, som doldes under hans förbindliga sätt». Ett band på honom lade särskilt under de sista åren den sjukdom, magsår, för vilken han slutligen dukade under.

De svenska kultursträvandena i Finland hava genom Elis Lövegrens död förlorat en verksam, i vida kretsar högt uppskattad främjare.

Fredrik Saltzman