Martens, Paul von

f. 16.6.1930 i Helsingfors

d. 21.6.2017 i Esbo

Då det gäller Paul borde man klara konststycket att omskriva hans liv till en skröna, lik dem med vilka han själv underhöll månget sällskap han gjorde nerslag i. Historierna var en av sidorna i hans mångfacetterade person: sällskapsmänniskan Paul var den som med välvalda älskvärda kommentarer skapade trevnad omkring sig, medan teologen Paul stod för eftertanke och etikern i honom för ryggrad. Och när övertygelsen det krävde stack han oförskräckt och med bestämdhet ut hakan.

Under sitt långa liv hann Paul framträda i många roller. På 50-talet som studentprästen som var närvarande där det hände i de akademiska cirklarna. På 60-talet som församlingsprästen i Lukas församling. Också som skribaprästen, dopprästen, vigselprästen och begravningsprästen, långt utöver den egna församlingens råmärken - tiden som studentpräst gjorde att han kände "alla" och alla kände honom. Vid 60-talets andra hälft blev han radioprästen, med uppgift att koordinera och leda den svenska kristna rundradioverksamheten. I den rollen kom han under en räcka år också att regissera de televiserade svenska gudstjänsterna runt om i landet. Det gav en möjlighet att ta vara på den konstnärliga ambition och begåvning som var en viktig del av hans person. År 1971 blev han chef för den svenskspråkiga radioverksamheten i Finland, som han ledde fram till pensioneringen. Tjänsten medförde bland annat att han intog en central roll i pressetisk debatt, framförallt inom ramen för Finlands svenska publicistförbund, vars ordförande han var 1975-1979. Också i PEN-klubbens styrelse hann han sitta.

Författare och teologisk tänkare var vad han själv framförallt upplevde sig som. Pensioneringen 1993 tillät honom äntligen att helt fokusera på det. Han hade åtta romaner bakom sig – han hade debuterat redan år 1977 med Mannen som byggde en båt. I författarrollen kom han också att verka i Finlands svenska författareförening och att sitta i statens litteraturkommission under en räcka år.

En av källorna till Pauls många nyanser finns givetvis i uppväxtåren. Då Paul föddes var föräldrarna Arvid och Kate von Martens frälsningsofficerare. Familjen levde ett kringflyttande liv med ständigt nya kommenderingar runt om i Svenskfinland. Sedan blev pappa Arvid nattmissionär för Helsingfors församlingar - en legendarisk personlighet vars engagemang svävade som en ande över hela släkten. Ett av Pauls tidiga arbeten var som vaktmästare på De nödställdas vänners första hem för hemlösa på Kalevagatan. Det var också hans första hem som gift. Men han hann också med att jobba som plåttillskärare på varvet.

Ytterligare nyanser får bilden av Paul då man blickar en generation bakåt. Pauls farfar Friedrich var den som hämtade familjen till Finland och Helsingfors. Som läkare med hög rang i tsarens armé fick han kommenderingen att leda Helsingfors- och Sveaborgsgarnisonernas sjukhusfunktioner. Hemmet var en högreståndsfamilj med tyska som hemspråk, ryska som tjänstespråk, ryskspråkiga kuskar, adjutanter och tjänstefolk - och svenskspråkig barnflicka. Pauls pappa och farbror talade följaktligen alltid tyska sinsemellan och Paul sattes i lära hos farmor och hennes syster för att lära sig den flytande tyska han sedan talade. Farfar Fritz själv hade gått bort redan 1922, så honom träffade Paul aldrig. Men farfar Fritz tidiga bortgång kom att leda far Arvid till Frälsningsarmén. I bakgrunden på fädernet kom alltså att finnas såväl en nypa Frälsningsarmé som en nypa Petersburgsk ståndstradition. Och Pauls generation blev den första i den Martenska släkten att tala svenska som modersmål. För svenskan stod mamma Kate (född Nyman) med sina purvästnyländska rötter i Snappertuna.

Paul kunde också ha blivit bildkonstnär. Innan teologin tog över hann han bedriva konststudier vid Sorbonne i Paris. En vackert snidad träskulptur och akvareller från resor i Europa vittnar om den tiden. Men innan han var så långt i livet kom åren som krigsbarn i Sverige. Helt ensam där var han inte. Både mamma och syskon fanns i samma trakter kring Skara. Paul hade tur och hamnade i en omgivning som han livet ut kom att uppleva som ett andra hem. Sin känsla för språkets nyanser menade Paul själv att hade sin källa uttryckligen i ungdomsåren i Sverige. En annan sida av slanten var att pappa Arvid hemma i Finland som principfast vapenvägrare dömdes till arkebusering. Innan den verkställdes fick befälet till all lycka upp ögonen för att armén behövde Arvid - det vill säga hans flytande ryska behövdes i hanteringen av de ryska krigsfångarna. Paul slapp bli faderlös.

Till ungdomsäventyren hörde såväl skoterkorståg i Europa som guldgräveri i Lappland med Tove Janssons bror Lasse. Dessa strövtåg förmedlade han i otaliga och osannolika muntliga skrönor. Det hindrade inte teologi, livsåskådning och etik att ta överhanden. Den blivande hustrun Gunda - född Loqvist - var likaså teologiestuderande. De gifter sig 1952, första barnet Angelos föds 1953, prästvigningen sker 1954, Johannes (undertecknad) föds 1955, Monica 1959, Irina 1963 och Samuel 1965. Med åren ser Paul 15 barnbarn komma till världen, och också sitt första barnbarnsbarn hinner han uppleva.

Dottern Irinas Downs syndrom blev en berikande ingrediens i familjens liv. Hela sitt liv var både Paul och Gunda engagerade i att skapa förståelse för att vi människor alla är olika. Och värdefulla just tack vare det. Paul lade ner mycket tid på att backa upp Irinas konstnärliga ambitioner. På den vägen såg en flod av kreativitet dagen. En litterär milstolpe var redigerandet av Irinas manuskript till boken Irinas bok. Det blev den första i Finland publicerade boken av en författare med Downs syndrom. Skrivarnästet Vindrosens väggar fylldes av en explosion av Irinas målningar, och längre fram blir Irina en av konstnärerna i DuvTeaterns ensemble.

Tyngdpunkten i Pauls senare författarskap berör den kristna kyrkans centrala trossatser och frågeställningar. På den vägen blev han också kallad att delta i utformandet av texterna i kyrkohandboken. En lång rad böner i den är av hans hand. För många är han också samvetsrösten som i debattartiklar lyfte fram etiska och religiösa frågeställningar - ofta kontroversiellt, alltid djupt genomtänkt. Både i den rollen och i författarrollen blev han en omtyckt talare.

För sitt starka teologiska engagemang tilldelades han 1998 av Åbo Akademi hedersdoktorat i teologi. Sin hustru Gunda förlorade Paul år 2009 efter några tunga år av febril omvårdnad om henne i hennes framskridande, nedbrytande sjukdom. Under de för Paul tunga åren hittar han stöd bland annat i sfären för sin andra hemvist - krigsårens Skara i Västergötland. Margareta Jakobsson - änkan efter Pauls viktigaste krigsårsvän - blir i förlängningen Pauls nya livskamrat som följer honom livet ut. I sin av anteckningar späckade bibel skriver Paul, "Gud gav mig Margareta". Tre år senare börjar minnet lägga krokben. Småningom diagnosticeras han med Alzheimers sjukdom. Sin vänlighet, älskvärdhet och omtänksamhet bevarar Paul minnessvikten till trots. Sensibiliteten för stämningar i rummet blir alltmer framträdande. Med välvalda älskvärda kommentarer skapade han trevnad omkring sig.

Novellsamlingen Omsorg som utkommer 2012 blir hans sista. I titelnovellen ställer han oss inför etiska frågor om åldrandet och döden. Och i den korta novellen "Vilhelm" låter han huvudpersonen göra helomvändning i kvinnoprästfrågan. In i det sista utmanar Paul sig själv och sin omvärld. Medan minnessjukdomen sakta framskrider blir han småningom av svikande lungor påmind om att han lämnade tobaken alltför sent. Andnöden visar sig också förorsakas av att den centrala andningsmuskulaturen är på väg att stegvis försvagas av den framskridande nervsjukdomen ALS. Fram till sina sista månader kunde han dock assisterad bo i sitt hem i Jorvas.

Paul von Martens föddes den 16 juni 1930 i Helsingfors. Han insomnade fridfullt 87 år fylld vid sommarsolståndet den 21 juni 2017 på hospice-avdelningen Villa Glims vid Esbo sjukhus. Befordrad till härligheten, som Frälsningsarmén skulle uttrycka det.

Johannes von Martens

PS. Den läsare som vill kan gärna sätta in pappa istället för Paul hela vägen.


Foto: Stefan Öhberg