Per Mattson föddes den 13.5.1937 och dog den 28.3.2003
Per Mattson från Jurmo Norrgrannas är borta.
I slutet av mars 2003 avled han efter en längre tids sjukdom. Åboland har förlorat en skärgårdsbo av mycken kunskap och utskärsseghet. Att tala om Per som en av de sista av den den gamla stammen är ingen överdrift. Han hörde till dem som hann leva i den gamla skärgårdskulturen med långa rötter – ända bakåt till dem som en gång fann goda land i havet och blev boare i ynniga trakter fyllda av fisk, säl och fågel.
Men Per var också med och skapade betingelserna för nya utkomster och nya tider i skärgården. Länge var han den enda fastboende i arbetsför ålder på Jurmo. Han växte upp på ett land utan elektricitet, fina hamnar eller förbindelsebåtar och han hävdade envist möjligheten att leva kvar där. När Per som ung bestämt satsade på att stanna som åretruntboare på Jurmo gick han emot strömmen – mot den strida ström som förklarade att utkomst och framtid stod att hämta i tätorter och städer. Många tyckte nog då att han var en omodern holmtok och att han borde ha flyttat bort så snart som möjligt, han också.
Det gjorde han inte. För Per var kärleken till hemholmen, till skärgården och livet med havet den självklara fästpunkten för tillvaron. Han valde sin väg i kontakt med den tradition som ännu levde kring honom i form av både tre äldre familjemedlemmar och andra bybor. Men för en ung människa var livet under en lång tid mycket ensamt och bara Pers envishet bar vidare åretruntsamhället på Jurmo.
Som fiskare, säljägare och fågelskytt levde Per med tillgång till mycket gamla lager i skärgårdskulturen.
Av en av sina första sälar sydde han som ung pojke en mössa som han sedan hade på sig under säljakterna. När man låg på durken under stjärnhimlen kunde det vara kyligt. Men, som Per mysande suckade åt min pappa en gång, det här är bättre än under tak i små kojor.
I mitten av sjuttiotalet hittade Per sin Pirjo, som också hon var skärgårdsbo, uppvuxen vid fjärdarna längre norrut. Bröllopet stod en solig junidag i stor högtidlighet och gamman. Vi var många som gladdes med Per och som sedan har följt hur Pers och Pirjos gemensamma liv skapat en ny rik tillvaro på Jurmo.
Som Pers vän tänker jag på honom med stor saknad. Sin blyghet förklädde han ofta bakom karska påståenden, men han var en omtänksam vän. I min tidiga barndom var han en stor pojke som även brydde sig om småungar som mig. I hans egen barndom hade min mamma varit en viktig person för den tidigt moderlösa lilla pojken, så mina syskon och jag brukade enas med Per om att vi egentligen hade delat mamma.
Sluta stressa på nu, hopp i båten och kom med ut, löd Pers replik till insnärjda stadsbor som mig. Det var förstås också Per som lärde mig och många andra att begripa vilken viktig social institution t.ex. vetaskyttet varit för skärgårdens män. Det handlar inte bara om naturen och jakten och födan. Man hinner prata mellan skotten och turerna ut efter fåglarna. Stort och smått blandas, det konkreta arbetet varvas med mycket personliga samtal.Vetaskåren är det rätta stället för att filosofera och tänka på sånt som man inte i vardagslag har tid till.
Öppna vatten som för den oinvigda kan se ut som öde hav, kände Per som den rika fruktbarhet som gav liv. Som i sin ficka hittade han vägen till de torskrum jurmoboarna tecknade upp i sina torskböcker.
När Per slog av motorn började han glittra, så som bara den som vet vilket under en god fångst är, kan göra. Vi är på rumet nu, meddelade han, och tillade, pilkin, pilkin, nu kommer torsken! Och så började det fröjdefulla arbetet.
Andra gånger var fiskandet inte samma soliga nöje, men Per visste vad han gjorde. Och småningom förstod även omvärlden att uppskatta det genuina och äkta som fanns i det naturnära livet i skärgården. Skärgården blev inne igen och det innebar att Per i ett huj blev Jurmo-Per med halva världen.
Den nya rollen hängde på gott och ont ihop med den nya näringen turism. För Per gav ett intensivt arbete kring gästhamn med rökt flundra även ett myllrande socialt liv som var en bristvara under största delen av året. Som fiskaren från Jurmo ytterst i havet blev Per plötsligt en kändis. Men kändisskapet hade sina sidor och Per visste med tiden att ta detta med filosofisk ro och även en viss road distans, samtidigt som han gladdes åt kontakter och nya möten. Även efter att han blev allvarligt förlamad i början av nittiotalet, var han mån om att vara med överallt där han bara kunde, lika nyfiken och intresserad som alltid.
Hustrun Pirjo satsar i dag också på odlingar som passar ihop med fisket och den småskaliga turismen. Även sonen Klas och hans flickvän Anna har valt ett liv tillsammans på Jurmo och hästar, får och getter fyller backarna. Under sin sista sommar på Jurmo fick Per uppleva hur Pirjo kunde skörda rikliga lass av söta vindruvor. Livet är gott i detta paradis i havet. Ett bättre eftermäle kunde Per inte få.
MARIELLA LINDÉN