Meinander, Carl Fredrik

Professorn, fil.dr Carl Fredrik Valdemar Meinander avled i Helsingfors den 23 augusti 2004. Med honom för­lorade finländsk arkeologi en av sina mest tongivande forskare under efterkrigs­tiden.
Carl Fredrik Meinander föddes i Helsingfors den 6 oktober 1916 i en familj med antikvariska traditio­ner – fadern K. K. Meinan­der var intendent vid Na­tionalmuseet och en av landets ledande konsthis­toriker.
Efter studentexamen från Svenska Normallyceums klassiska linje 1934 inledde han sina studier i arkeolo­gi vid Helsingfors universi­tet, men de avbröts av vin­terkriget. Meinander till­hörde den generation som fullgjorde sin värnplikt och deltog i bägge våra krig under nästan fem års tid. Han avlade dock sin fil.kand.examen 1943; det är kännetecknande för ti­den att den muntliga sluttentamen inför läraren A. M. Tallgren försiggick un­der en permission på Ek­bergs café.
Efter kriget tjänstgjor­de Meinander åren 1947­–1970 som amanuens och intendent vid Arkeologis­ka kommissionens arkeo­logiska avdelning. Samti­digt verkade han 1955–1971 som docent i förhistorisk arkeologi vid Helsingfors universitet och utnämndes 1971 till professor i ämnet. Han var en uppskattad fö­reläsare och en frejdad de­battör.
Meinanders vetenskapliga verksamhet behandlar vårt lands alla förhistoriska pe­rioder med tonvikten lagd på stenåldern. Han ledde en stort antal utgrävningar av rösen i Österbotten, av stenåldersboplatser i Sai­menområdet och på Åland. Sina resultat publicerade han i omfattande artiklar och han utgav även några större arbeten, om Öster­bottens förhistoria.
Meinanders doktorsavhandling av 1954 behand­lade bronsåldem i Finland. I denna, liksom i en samti­digt utgiven bok om sten­ålderns slutskeden betonar Meinander, i motsats till ti­digare forskning, att sten­ålderns kulturmönster kan spåras i bronsåldern, vilken i sin tur utan större drama­tik övergår i äldre järnålder. Meinander återkom till frå­gan i en omfattande artikel 1969. Han kunde otvetydigt visa, att Alfred Hackmans allmänt hyllade tes, enligt vilken finnarna flyttade in till landet först under år­hundradena efter vår tide­räknings början inte mera kunde försvaras. Meinan­ders forskningar kring frå­gan om befolkningskonti­nuitet hör till efterkrigstidens stora vinningar inom finländsk arkeologi.
Meinanders tid som fors­kare, docent och professor inföll under en tid, då arke­ologin genomgick ett flertal förvandlingar. Den av sam­hällsvetenskaperna inspi­rerade ”nya arkeologin” gjorde sitt genombrott i den anglosaxiska världen. De förhistoriska skeen­dena uppfattades framfö­rallt som lagbundna sys­tem, formade av ekonomis­ka och sociala faktorer och de förhistoriska samhälle­na utforskades och skild­rades med tillhjälp av et­nografiska och marxistiskt inspirerade antropologiska modeller.
Meinander följde nog­grant med utvecklingen in­om den arkeologiska forsk­ningen och diskuterade den med kolleger och elev­er, men han blev aldrig nå­gon inbunden teoretiker. Han insåg det arkeologiska fyndmaterialets betydelse för tolkningen av de för­historiska processerna.
Meinander var sekrete­rare, styrelsemedlem och 1973–1977 ordförande för Finska fornminnesfören­ingen och kalla­des till dess hedersledamot 1995. Han var ledamot av Finska Ve­tenskaps-societeten sedan 1960, av Suomalainen tie­deakatemia från 1976 och mången nylänning minns honom med värme som äld­re medlem av och inspektor för Nylands nation.

TORSTEN EDGREN