Montin, Kim

Intendenten för Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi, Sigyn stiftelsens styrelseordförande, maritimetnologen och fil.lic. Kim Montin är borta. Han gick oväntat bort den 6 mars 2004, endast 55 år gammal.
Efter uppväxt och skolgång i Lahtis, där ett tidigt intresse för båtar och segling väcktes, förde studierna honom till Åbo. Till Sjöhistoriska museet vid Åbo Akademi kom Kim år 1975 efter studier i etnologi vid samma universitet. Som enda tjänsteman vid museet, som i dag är landets största sjöhistoriska arkiv och bibliotek, verkade han i närmare 30 år. Först i samband med att museet blev institut och flyttade till Forum Marinum utökades personalen till att omfatta mer än en person. Med den merkantila utbildning han också hade tvekade han ett tag inför valet mellan museimanna- och bankmannabanan. Den senare hade han stiftat bekantskap med under studietidens somrar. Vad som utöver ett brinnande intresse för sjöhistoria fick honom att stanna inom museivärlden är för mig obekant. Klart är däremot att Sjöhistoriska institutet inte skulle vara den institution det är i dag utan Kims insatser.
Genom rollen som chef för Sjöhistoriska museet kom barkskeppet Sigyn tidigt att bli hans skötebarn – han liknade ofta skämtsamt intendentens förhållande till fartyget vid äktenskapet. Då ansvaret för Sigyn år 1994 övertogs av Stiftelsen för museifartyget Sigyn blev Montin den nygrundade stiftelsens självskrivne styrelseordförande, ett uppdrag han hade fram till sin död. Hans engagemang för Sigyn och de krävande restaureringsarbetena på fartyget kännetecknades av stor sakkunskap, minutiös noggrannhet och en bestämd åsikt om vikten av att bibehålla det unika fartyget i autentiskt skick. Allt ombord skulle vara ”ship shape and Bristol fashion”, också i skrymslen som inte är öppna för den vanliga museibesökaren. Att fuska var för Kim helt otänkbart.
I sin vetenskapliga produktion, som omfattar närmare 50 alster inklusive tre akademiska avhandlingar, intresserade sig Kim för ett brett spektrum av forskningsteman. Ämnen han fann intressanta för sin forskning var bl.a. den tidiga nöjesseglingen och den därtill hörande varvsverksamheten, skärgårdsångarna, kontakten mellan sommargäster och skärgårdsbor samt den professionaliserade sjömansrollen. Av naturliga skäl ägnades museifartyget Sigyn också stor uppmärksamhet. Hans mångsidighet betydde att han under åren anlitades som sakkunnig i otaliga sammanhang och han var en uppskattad föredragshållare. Vid sitt frånfälle efterlämnade han ett i det närmaste färdigt manuskript till doktorsavhandling som behandlade sjömansyrket under tre epoker. Avhandlingen tar fasta på den förändrade, alltmer professionaliserade sjömansrollen. Vid sidan av sin ordinarie tjänst som intendent för Sjöhistoriska institutet verkade Kim i närmare 15 år som timlärare i maritim etnologi vid Åbo Akademis etnologiska institution. I sjöhistoriska kretsar i Norden gjorde Kim sig känd som en av grundarna av den Nordiska Maritimhistoriska Forskargruppen. I nästan 20 år fungerade han som gruppens sammankallare och symposiernas primus motor.
Förutom sin roll som forskare och administratör var Kim en erkännt skicklig hantverkare. Utöver möbelsnickeri, sommarstugebygge och renoveringsarbeten ägnade han sig förstås åt båtar som var en av hans stora passioner. Bland raden av båtprojekt bör framför allt inredningen av prototypen till H-35:an Miklas nämnas. Som person kunde Kim kännetecknas som en gentleman av den gamla stammen. Han satte stort värde på hövlighet och hänsyn. Att ställa upp för andra var en självklarhet. År av tung och tidvis nästan övermäktig arbetsbörda kom tyvärr att sätta sina spår. De senaste åren var han bromsad av ohälsa, det sista året deltidspensionerad.
Kim var en central gestalt inom det maritima centret Forum Marinum. Han var omtyckt av kollegerna, som kände stor respekt för hans breda kunnande såväl på det teoretiska som på det praktiska planet. Det tomrum han lämnade efter sig ligger dock långtifrån enbart på det kunskapsmässiga planet.
Vi kolleger minns också vännen Kim som den goda berättare och sällskapsmänniska han var. I de otaliga historier och uttryck han spred kommer minnet av honom att leva kvar. Vi känner tacksamhet för att ha fått räkna oss till hans vänner.

KASPER WESTERLUND