Murman, Maria

I februari nåddes vi av budet att vissångerskan på Ormsö, Maria Murman, gått ur tiden den 3.2.2004.
För 24 år sedan lärde jag känna Maria Murman. I november 1980 hade nämligen Lars Huldén och jag möjlighet att inter­v­jua några av de svenskar som levde och verkade på öarna utanför Estlands kust. Vår forskningsexpedition ingick som ett projekt i den vetenskapligt-tekniska samarbetsplanen mellan Finland och Sovjet­unionen. Det var den första insamlingsresan till estlandssvenskarna efter andra världskriget. Vi fick inte tillåtelse att besöka svenskarna i deras hem, men tack vare våra estniska kollegers medverkan kunde vi träffa några traditionsbärare på institutet för språk och litteratur vid den estniska vetenskapsakademin i Tallinn. De flesta av våra sagesmän kom från Ormsö och Maria var en av dem. Under en veckas tid hade vi möjlighet att med Maria samtala om förhållandena på svensköarna och om Marias eget liv.
Vid vårt besök 1980 levde svenskarna i Estland ännu i den isolering som andra världskriget försatt dem i. På Ormsö levde sju svenskar kvar. Före andra världskriget hade Ormsö varit ett nästan helt svenskt samhälle med ca 3.000 svenskar och 300 ester.
Maria Murman (f. Apelblom 1911) växte upp i Sviby. Tidigt visade hon stor musikalitet. När hon var nio år fick hon en cittra, ”simmel”, som Alexander Stenholm byggt åt henne. Hon hade en präktig sångröst och engagerades tidigt som sångare vid olika tillfällen. Hon sjöng med i kyrkokören och en stor musikalisk upplevelse blev det när hon som körsångare fick delta i estlandssvenskarnas allmänna sångfest i Hapsal 1933.
Den 2 juli 1939 gifte sig Maria med snickaren och timmermannen Johan Murman och flyttade med honom till Söderby. Men med andra världskriget rasade Maria och Johans värld samman. Johan blev 1941 inkallad i röda armén och försvann för en tid i okända öden.
Vi känner alla till de olyckliga omständigheter, som ledde till att svenskarna i Estland blev tvungna att lämna sitt hemland och fly till Sverige. Också Maria var på väg 1944, men hon missade den sista båten. Lyckligtvis hörde Johan till de få som återvände efter kriget. Men det blev ett tungt liv. Maria och Johan måste anpassa sig till stora politiska, sociala och kulturella omvälvningar. Johans båt och snickeriverktyg beslagtogs, likaså deras odlingar och Johan måste börja arbeta i öns fiskekolchos. Det svenska samhället var utplånat och sonen Algot (f. 1950) fick gå i estnisk skola.
På 1970 talet märktes en ljusning i förhållandena på Ormsö. Trycket lättade, ryska och estniska turister började dyka upp. Nya människor med ett nyvaknat intresse för ön i Östersjön ville höra Maria sjunga och berätta om öns svenska historia. Snart fick de estniska medierna korn på henne och i slutet av 1970-talet fick Maria medverka i flera radioprogram. Sommaren 1980 gjorde den estniska televisionen ett program om Maria. Hon sjöng ”Vårt land”, ”Modersmålets sång”, ”Du hemmets jord, där jag som liten lekte” och ”Där solen tänder sina strålar”.
I den nya glasnostens tecken gjorde Sveriges television 1988 ett dokumentärprogram om svenskarna på Ormsö. Det programmet gjorde Maria Murman känd i Sverige och Finland. När Estland återvunnit sin självständighet och gränserna öppnats kom de stora turistgrupperna. För Maria var de två sista decennierna av hennes liv omtumlande. Hon förlorade sin man och sin son, vilket vållade stor sorg. Samtidigt blev hon vida känd som den unika vissångerskan på Ormsö. Dagligen fick hon ta emot besök av människor som ville höra henne sjunga och berätta. Hon var hedersgäst vid återinvigningen av Ormsö kyrka 1990 och samma år fick hon möjlighet att delta i den estlandssvenska kyrkodagen i Sverige, där hon uppträdde med sång. Vid flera tillfällen fick hon samtala med det svenska kungaparet och hovet sände henne hälsningar till högtider och bemärkelsedagar.
När jag i juni 2001 besökte Marias hem i Söderby fick jag uppleva hur den ena estniska skolklassen efter den andra kom för att träffa Maria. De ville se hennes estlandssvenska hus och hennes traditionella bruddräkt. När hon sjöng Ormsösången stämde barnen in i refrängen. Maria trivdes med detta. Det enda hon beklagade sig över var att sångarkarriären kom för sent; rösten bar inte längre på samma sätt som i ungdomen och minnet började svika. För Maria var sången ett sätt att överleva. Den simmel som Sviby-Alexander hade byggt åt henne blev en kär följeslagare genom hela livet. Under svåra tider, då ensamheten och sorgen ville gripa tag i henne, fyllde hon stugan med sång.
Maria uttryckte ofta en önskan om att få leva så länge att Ormsö kyrkas klockor, som varit stumma under sovjettiden, skulle ringa på nytt och följa henne till den sista vilan. Så blev det. Den 7 februari 2004, när hennes sondotter, vänner och representanter för en mängd institutioner och organisationer samlades på Ormsö för att ta farväl, följdes Maria av klockornas klang. I den blomstersmyckade kyrkan förrättade biskopen i Stockholm stift Henrik Svenungsson och kyrkoherden i S:t Mikaelsförsamlingen i Tallinn Patrik Göransson jordfästningen. Som avslutning på förrättningen stämde rektorn för Svenska folkhögskolan i Estland Sten Westerholm upp ”Modersmålets sång”. Några av de församlade föll in i den sång som före andra världskriget avslutat alla samkväm i det svenska Estland – en sång som Maria Murman tidigt lärde sig älska.

ANN-MARI HÄGGMAN