Mustelin, Olof

Professorn, lärdomshistorikern Olof Mustelin avled i sitt hem i Åbo den 8 februari 1999. Han var född 1924 och skulle ha fyllt 75 år i april. 

Hela sitt yrkesliv ägnade Olof Mustelin Åbo akademi, enkannerligen dess bibliotek. Där blev han anställd redan 1945, blev överbibliotekarie 1966 och lämnade sin tjänst 1980, närmast av hälsoskäl. 

I akademistaten i Åbo var Olof Mustelin en central gestalt. Förutom en helhjärtad insats för bibliotekets utveckling engagerade han sig också i undervisningen vid akademin. Han var docent både I nordisk historia (1957-66), i ide- och lärdomshistoria (1966-80) samt i biblioteksvetenskap och informatik (1980-91). Det var närmast självklart, att Mustelin också skulle intressera sig för och verka inom akademiförvaltningen. Han var sålunda I ett drygt decennium (1983-94) medlemav Stiftelsens för Åbo akademi delegation samt därutöver medlem av styrelsen för Åbo akademiförening. 

Som historiker hade Mustelin en osedvanligt bred kunskapsbas. I sin forskning var han omsorgsfull, sunt källkritisk, omutligt rättvis i omdömen och ställningstaganden. Att Olof Mustelins forskningsresultat väckte respekt och uppskattning i vida kretsar visar inte minst den omständigheten, att han valdes till ledamot i ett stort antal vetenskapliga samfund, både inhemska och utländska, främst nordiska. 

Olof Mustelin var en humanist i begreppets sanna betydelse. Hans mycket betydelsefulla litterära produktion omfattade också flera verk med närmast litteraturochkulturhistorisk inriktning. Ett klassiskt arbete är en omfattande analys avden litterära-konstnärliga kretsen kring sekelskiftstidskriftenEuterpe, utgivet 1963. Därutöver publicerade Mustelin flera stora biografier, den viktigaste var kanske levnadsteckningen över filosofen och kritikern Hjalmar Neiglick (1966). 

Mustelin skrev en nyansrik, levande svenska. Hans framställning präglades genomgående av tadelfri, vetenskaplig noggrannhet, men den blev aldrigkatedermässigt mästrande eller så torr och dammig som mycken lärdom ibland kan ge anledning till. 

Trots vacklande hälsa varken ville eller kunde Olof Mustelin lämna sitt forskningsarbete och sitt skrivande. För honom var det skapande arbetet en självklarhet, en livsstil. Ännu på sitt sista sjukläger fick han det glädjande beskedet, att hans manuskript för ett stort arbete om donatorsfarniljen (för Åbo akademi) Branders var klart att tryckas. 

Trots sina stora vetenskapliga meriter var Olof Mustelin anspåkslös, för att inte säga ödmjuk i sitt umgänge med sina medmänniskor. Han försökte aldrig påverka andra med breda och självsäkra påståenden, han lyssnade i stället och argumenterade själv stillsamt, men övertygande klart.

Olof Mustelins många vänner kommer att minnas honom som en i verklig mening varm och god människa.

 

HENRIK CEDERLÖF