f. 27.6.1861
d. 29.1.1916
Natten mot den 29 januari detta år avled doktor Arvid Neovius i sin bästa mannaålder, 54 år gammal. Med hans bortgång har den svenska tidningspressen i vårt land åter gjort en oersättlig förlust. En av dess ädlaste och bästa krafter blev då berövad densamma.
Neovius föddes i Petrograd den 27 juni 1861. Hans fader var den kände (K.C.) fosterlandsvännen och lantdagsmannen generallöjtnant Frithiof Neovius och hans moder Natalie Geschwend. Efter att hava genomgått kadettkåren i Fredrikshamn blev han 1881 fänrik vid finska livgardets skarpskyttebataljon och löjtnant 1885. Hans håg låg dock icke åt krigstjänsten utan långt mera åt vetenskaplig sysselsättning. Redan sistnämnda år hade han avlagt filosofiekandidatexamen och lämnade år 1886 krigstjänsten för att helt kunna egna sig åt utarbetandet av den licentiatavhandling ”Om lufttryckets reduktion å havsytan", som han utgav år 1891 och med vilken han förvärvade sig filosofiedoktorsgrad. Han tjänstgjorde en tid såsom assistent vid justeringskommissionen och t.f. försäkringsinspektör. Under åren 1884–88 var han redaktionssekreterare vid Finsk Militär Tidskrift.
I det hem och den omgivning Arvid Neovius vuxit upp väcktes tidigt hos honom ett starkt fosterländskt och politiskt intresse. Detta kunde han närmast förverkliga på tidningsmannabanan, och år 1894 inträdde han såsom medarbetare i Nya Pressens redaktion, vilken han tillhörde så länge denna tidning existerade. Såsom tidningsman lade han i dagen egenskaper och insikter, vilka gjorde honom till en av detta blads mest värderade krafter och i den svenska publicitetens hävder i vårt land förskaffat honom ett oförgätligt minne. Ingen kunde med större samvetsgrannhet än han egna sig åt den uppgift, som förelades honom. Härvid var honom hans matematiskt skolade tankeförmåga till ovärderligt gagn. Hans samvetsgrannhet och oböjliga rättrådighet tilläto honom icke att ens ett grand vika från den väg han för sig utstakat såsom den rätta. Neovius' oböjliga politiska hållning, hans fosterlandskärlek och omfattande grundliga insikter kunde icke undgå att på honom fästa medborgarnes uppmärksamhet. År 1900 invaldes han av huvudstaden såsom en av dess representanter i borgarståndet, år 1906 representerade han i samma stånd Lovisa stad och sedan 1907 har han suttit i enkammaren såsom en av representanterna för Vasa läns södra valkrets.
Hans verksamhet såsom utskottsledamot samt uppträdande i debatten i lantdagen ha präglats av samma saklighet, insiktsfullhet och samvetsgrannhet som karaktäriserat hans helgjutna personlighet i övrigt.
En under senare år tilltagande dövhet gjorde det för honom allt svårare att följa med den offentliga debatten. Detta är även orsaken till att han mindre, än eljest skulle varit förhållande, kunnat göra sig gällande i denna.
Neovius' livsuppgift var publicistens och åt denna har han egnat sina bästa krafter. Efter Nya Pressens återuppståndelse 1906 har han tillhört dess redaktion och sedermera även medarbetat i Dagens Press. År 1907 begynte han utgivandet av tidskriften ”Politik och Kultur”, vilken tidskrift dock upphörde med detta år. Neovius har för övrigt i Studentfylkingens småskrifter publicerat två förträffliga uppsatser, den ena skriften jämte sin syster fröken Dagmar Neovius med titel ”Striden om Finlands samhällsskick åren 1906–1912”, den andra med rubrik ”Finlands statshushållning och angreppen på densamma", utgiven 1912. Under de två senaste åren ha hansav sjuklighet försvagade krafter allt mera tvungit honom till en overksamhet, som tungt tryckt på hans verksamma natur. Det livsverk han utfört är dock stort nog att för alltid bevara hans minne.
Till sin natur var Neovius anspråkslösheten och tillbakadragenheten själv. Gällde det att utföra en uppgift om än aldrig så arbetsdryg var han en av de få, som icke drog sig undan. Man kunde också vara viss på att uppgiften skulle utföras med en grundlighet och samvetsgrannhet, som icke lämnade något övrigt att önska. Den lucka i medborgarnes och vännernas krets som med Arvid Neovius' bortgång uppstått skall icke kunna fyllas. Landet förlorade med honom en av sina bästa söner.
Hyllningarna vid hans grav visade även huru högt han av sina medborgare skattades, huru djupt han av dem blev saknad.
Axel Lille