Neovius, Dagmar

Åter har en av de svenska kvinnor, som togo en verksam del i vår rättskamp och sedan med samma osjälviska intresse och hängivenhet gingo in för det politiska och sociala nydaningsarbetet, skattat åt förgängelsen. Den 28 juli avled fröken Dagmar Neovius. Ett för allt mänskligt varmt klappande hjärta hade upphört att slå, en modig, mot all slags orättfärdighet kämpande ande hade vunnit frid.
Vad var det som gjorde Dagmar Neovius till den starka personlighet hon var, som gjorde att man omotståndligt rycktes med, när hon lade ut en sak, att man kände sig värmd in i själen, när man kom i beröring med henne. Där var så många olika källsprång i hennes väsen: den brinnande entusiasmen och energien och vid sidan därav ett skarpt förstånd och en kylig kritik, en självuppoffrande arbetskraft, som trotsade alla hinder, men samtidigt en förmåga att få även andra att följa med, ett praktiskt handlag och sund realism och samtidigt starkt ideella intressen, en frisinnad oppositionslust och samtidigt en obunden vördnad för lag och rätt.
Utrustad med rika gåvor ,trädde Dagmar Neovius ut i livet, där hon närmst på den pedagogiska banan tänkte utföra sin livsuppgift. Men det var inte länge hon fick leda sin småskola i Helsingfors ostört. Ofärdstiden drog fram över vårt land, och den ryckte henne genast med sig. Hennes första uppdrag på politikens område blev att organisera utskrivandet och utsändandet av listorna för den stora adressen 1899.
Snart följde andra uppdrag av liknande slag, som hon i spetsen för en grupp likasinnade kvinnor med framgång utförde. När den s.k. Kvinnokagalen utgick ur denna krets, blev hon dess självskrivna ordförande. På order av Bobrikov stängdes hennes skola och hon följde sin broder Arvid Neovius i landsflykten. I Stockholm skötte hon framför allt översändandet av Fria Ord och andra förbjudna skrifter.
När sedan kvinnorna fingo politisk rösträtt, främst tack vare den insats Dagmar Neovius och andra modiga kvinnor gjort i det passiva motståndet, invaldes hon omedelbart i riksdagen och satt där under flera perioder, varmt intresserad – utom av politiken – av de sociala frågorna. Under världskriget hörde hon till jägarrörelsens trogna vänner och deltog självfallet i det arbete, som Kvinnokagalen utförde för denna.
Vid denna tid ombetroddes hon även med ett ansvarsfullt kommunalt uppdrag, i det hon utsågs till chef för Helsingfors stads brödkontor, vilket sedermera utvecklades till livsmedelscentral och där hon var i tillfälle att lägga in sin stora organisatoriska förmåga och arbetskraft.
Dagmar Neovius var med i Marthaförbundet allt sedan det under intryck av de politiska förhållandena stiftats. I många år beklädde hon ordförandeposten i Helsingforsföreningen där även en krets för alltid bär hennes namn, och i centralstyrelsens arbete tog hon en synnerligen aktiv del. Genom sina täta föredragsresor och besök gjorde hon sig känd inom hela förbundet och gav sitt starka bidrag till skapandet av Marthaarbetet, sådant det nu framstår. »Enighet, jämlikhet och rättrådighet voro grundstenarna Dagmar Neovius ville bygga på», yttrade förbundets ordförande vid hennes grift, och de stenarna har hon också murat in i Marthaförbundet.
Under de sista åren var det ett intresse, som vid sidan av andra i hög grad fängslade Dagmar Neovius: fredsarbetet. Det var till det bästa inom henne detta vädjade, till hennes stora människokärlek, hennes rättfärdighetskänsla och hennes frihetskrav. Vi kunna endast vara tacksamma för att hon fick gå bort, innan den stora hemsökelsen åter drabbade jordens folk.

Ebba Östenson