Nilsson, Orvar

f. 20.4.1919

d. 1.12.2008

Överstelöjtnant Orvar Nilsson, 89, frivillig soldat i både vinter-och fortsättningskriget och senare uppskattad veteranföreningsordförande i Sverige, avled den 1 december 2008 i Halmstad i Sverige. Han var född den 20 april 1919. Han sörjs närmast av hustrun Nanna och två döttrar med familjer, men också av många vänner, inte minst i Finland.

Orvar Nilsson blev även känd som författare och föredragshållare och slutligen som sakkunnig veteran och medarbetare i Åke Lindmans två filmer Framom främsta linjen och Tali-Ihantala 1944. Han bidrog på ett avgörande sätt till att man i Sverige numera begriper att Finlands soldater hindrade Sovjetunionens utbredning till Norden. Nilsson överdrev aldrig de svenska frivilligas roll i den finska försvarsinsatsen, utan framhöll snarare dess symbolvärde. Men han informerade gärna om den omfattande svenska hjälpens andra dimensioner. Folkbildningsarbete kan man kalla det.

Orvar Nilsson sökte sig tidigt till den militära banan. Vinterkrigets utbrott bidrog starkt till hans vägval. Det sovjetiska angreppet på Finland upplevdes bland de svenska kadetterna som en så oerhörd kränkning av finländarnas suveränitet att man ville göra en konkret insats. Även Nilsson anmälde därför sitt intresse att ansluta sig till den planerade Svenska Frivilligkåren, fick avsked från svenska armén och kämpade som översergeant med utmärkelse vid Sallafronten vintern 1940.

Orvar Nilsson deltog 1943–44 i fortsättningskriget som löjtnant, först vid Jandeba på Svirfronten och på Karelska näset under den ryska storoffensiven. Som truppchef i det lilla svenska frivilligkompaniet i finlandssvenska IR 13 fick Nilsson höga betyg och dekorerades rikligt. Han gjorde dock aldrig något nummer av sin egen insats, utan framhöll alltid truppen då han redogjorde för fram- och motgångar. Kompaniets uthållighet under de mest kritiska skeendena berodde ändå mycket på honom själv. Han agerade lugnt och sansat också då förlusterna blivit kolossala och då många vapenbröders fysik och nerver inte längre höll. Bland Trettons veteraner åtnjöt Nilsson mycket stor respekt.

Sitt krig på Näset skildrade Nilsson första gången i en liten bok, Liten bricka i stort spel (1983). Det är en verklig läsupplevelse, sakligt avmätt i tonen och med en kronologisk skärpa i skeendets detaljer. Den mer omfattande boken När Finlands sak blev min (Schildts, 00 ) blev en stor framgång.

Då Åke Lindman i maj 000 samlade ihop veteranerna Harry Järv, Orvar Nilsson och Benedict Zilliacus för att diskutera innehållet och förutsättningarna för en krigsfilm på svenska, bidrog Orvar Nilssons sakkunskap och varma, sympatiska framtoning väldigt starkt till Lindmans entusiasm och beslutsamhet att föra projektet vidare.

Banden till Finland betydde mycket för Orvar Nilsson. Att ha varit frivillig soldat i Finland sågs länge av många i Sverige som anstötligt. Höjdpunkten i svenskarnas attitydförändring inföll i augusti 2003. Med fyra finska frihetskors på bröstet stod Nilsson i givakt på Sandudds begravningsplats, vid minnesstenen över svenska soldater som stupat för Finland, då kung Carl XVI Gustaf för första gången lade ned sin krans där.

Orvar Nilsson gick bort på årets mörkaste dag, men hans namn och gärning för Finlands frihet lyser klart länge än.

STEFAN FORSS