Margaretha Norrmen var född den 3.2.1927 och avled den 3.9.2000.
I september 1999 upptäckte Marcella att ett intressant datum närmade sig. Det var 19.9.1999. Sifferraden använde hon som tema för en dagboksvers som skulle inflyta just denna samma söndag i Hufvudstadsbladet under rubriken En unik dag. Hon filade ännu mer än vanligt på den, vilket inte säger lite.
- Det blir min sista vers, sa hon lugnt. Naturligtvis protesterade man: nog kommer du väl ändå att skriva fler, lite längre fram kanske …
Men hon visste bättre själv.
I ett skede var det osäkert om hon över huvud taget skulle få uppleva millennieskiftet. När hon så förunnades ett helt år till, tog hon emot det som en dyrbar gåva, med glädje och tacksamhet. Hon skar ner på alla onödiga eller tidsödande sysselsättningar för att i stället helhjärtat kunna umgås med sina vänner. Fortfarande var hon allt som oftast med sin munterhet och sin slagfärdighet den naturliga medelpunkten i sällskapet. Och alltid lika elegant. Var tar hon sin styrka ifrån? Undrade många i tysthet.
Inte för det, Margareta Norrmen var väl rustad ifråga om karaktär och tankeskärpa och givetvis allmänbildning redan när hon kom till Hufvudstadsbladet 1950. Samma år blev hon pol.mag., med en avhandling som hon skämtsamt brukade karaktärisera som "ett långt kåseri".
Men det är nog inte vilken sommarvikarie som helst som får sin allra första skrivelse - en betraktelse över dåvarande Aftonläroverket - accepteradsom ledare. Den flygande starten följdes av reporterns vardag: spännande, utmanande, ibland problematisk, men aldrig tråkig. Rummet och skrivmaskinen fick hon ärva av Sigyn Alenius som försvann till Köpenhamn. Och på denna åldriga Continentalmaskin, som hon för övrigt använde hela livet, började den unga reportern författa artiklar, kåserier, reportage och också dagboksverser och blev mycket snart Marcella med hela Svenskfinland.
Redan 1952 fick hon hand om luciabestyren som ju i praktiken till stor del föll på Hbl:s ansvar. Luciamamma var hon sedan i ett kvartssekel. Den som vill veta precis hur roligt, givande och jobbigt det var kan läsa hennes egen berättelse som ingår i Folkhälsans och Hbl:s gemensamma utgåva Lyskraft, boken om Lucia som utkom till julen 1999. Intet av den ansträngning författandet vid det laget beredde Marcella kan anas i den ställvisuppsluppna skildringen som börjar "Det har runnit mycket stearin under luciakronorna sedan Hufvudstadsbladet i samspel med Folkhälsan hösten 1950 lanserade den ide ... "
Om att uppdragen kunde vara rätt riskfyllda vittnar ett annat citat: "Bäst som vi i snöskymningen sökte oss fram på en smal väg som möjligt skulle leda till Östanlid, störtade plötsligt en hord små muntert lyktsvingande tomtar ut på vägen rätt framför oss. De hade legat gömda i drivornaför attbereda oss en glad överraskning. Överraskning, verkligen! Vi bromsade, slirade och väjde åt alla håll och Hugo Sundström som annars tog allting med jämnmod torkade efteråt kallsvetten ur pannan och sa att det var rena turen att vi inte mejade ner hela skocken. Och bilen, den fick vi ju småningom loss ur drivan, så allt avlöpte väl."
Det har tidvis blåst kring Lucia som emellertid alltid haft en hängiven supporter i Marcella. Hon som följt med från början hade ju sett också densociala sidan bortom talen och glittret, hur mycket en handräckning i rätt ögonblick kan betyda. Själv hade hon också tillfredsställelsen att uppleva hur en intervju hon gjorde med en MS-patient småningom resulterade I att det grundades en MS-förening och hon skrev senare dess historik.
Naturligtvis förstod redaktionsledningen att ta vara på denna stjärna utåt. Honskickades till exempel på många resor och följde president Kekkonen på sju statsbesök. Avundsvärt lyxigt, tyckte en del, men som skribenten själv påpekade, det var minsann också mycket blod, svett och tårar.
Efter de tjugo reporteråren var hon redaktör för Dagboken från 1970 till pensioneringen 1989. Trots en hel del delvis otacksamt om än så nödvändigt redigeringsarbete som ju alltid följer med en avdelning trivdes hon med arbetet ochläsarkontakten och sidan som hon satte sin prägel på. De sjöstedtska korsorden ingick i spalterna och hennes spirituella kommentarer till lösningarna mötte stor respons bland lösarna.
Ibland publicerades också små kåserier under rubriken Ö-liv, Marcellas egen vinjett. De handlade just som det låter, om växtligheten, odlarens förhoppningar,fröjder och vedermödor, om fågel- och djurliv, kort sagt om livet på den älskade skärgårdsön, Marcellas oas. De här erfarenheterna fick henne att känna djup sympati för jordbrukarna och deras problem som hon då och då tog upp i sina dagboksverser.
Ibland hörde en och annan odalman av sig och tackade för versen. Han förstod nog inte hur glad hon blev då. För en människa som likt Marcella är suverän på något område får kanske inte alltid tillräckligt erkänsla, man tar hennes ansträngningar och prestationer som en given sak. Själv var hon alltid generös med beröm när hon tyckte det var befogat.
Den unika dagen, ja" ... varenda dag vi får är helt unik", poängterade Marcella I sin sista vers:
"Gåvan finns ett dygn i våra händer/
att förvalta, värdigt, klokt och väl och rätt, /
ty vi vet ju att den aldrig återvänder: /
ingen dag skrivs nånsin mer på samma sätt."
HELENA HUSMAN