Nyback, Bror

f. 7.11.1951

d. 11.9.2004

Direktorn för Stiftelsen Stora Sköndal i Stockholm Bror Nyback, 52, är borta. Han dog den 11 september 2004 i sviterna efter en stroke han drabbats av en vecka innan. För anhöriga, vänner och arbetskamrater kom Brors bortgång som en blixt från en klar himmel. Han var visserligen djupt involverad i tunga arbetsuppgifter men älskade sitt jobb som ledare för en diakoniinstitution med över 500 anställda inom vård, äldreomsorg, socialt arbete, utbildning och forskning.

För alla som kom i kon­takt med Bror – oavsett om det var landstingspolitiker, konkurrerande kolleger el­ler kyrkliga beslutsfattare – ­stod det klart att denne man drevs av en inre övertygelse. Han ville ge den idéburna not-for-profit, också kallad tredje sektorn, en synlig roll i det moderna välfärdsbyg­get. Hans stora vision var att tjäna utsatta människor ge­nom ett arbete som utmärks av barmhärtighet, solidari­tet och upprättelse.

Bror Nyback började sin yrkesbana som präst 1978, först i Hangö, sedan in­om Stiftsrådet i Borgå stift 1979–1980, i Borgå dom­kyrkoförsamling 1981–1983. Han blev sedan rektor och direk­tor för Lärkkullastiftel­sen i Karis, där han verkade till 1996. Studier i Bos­sé i Schweiz 1988 vidgade Brors syn på kyrkans glo­bala ansvar. Han insåg att miljövården och rättvisan i världen var frågor som ock­så angick kyrkan.

År 1996 flyttade han till Sigtuna, där han blev rek­tor för Ansgarslidens folk­högskola och Svenska kyr­kans utbildningscentrum. Ett arbete som slet på hans hälsa. År 2000 valdes han till direktor för Stora Skön­dal.

Som person var Bror Ny­back plikttrogen, lojal och ärlig. Det löfte han en gång avgivit vid prästvigning­en svek han aldrig. Han gav sitt yttersta i alla situ­ationer. Han trodde på san­ningen som medel och lita­de på människors uppsåt. Brors ledarskap präglades av en ständig ideologisk re­flektion och en förmåga att få omgivningen att reflekte­ra över verksamhetens me­ning och framtida mål. I en tid där girighet och makt of­ta går hand i hand stod Bror för något helt annat.

I sin dagliga ledarroll var Bror tydlig och gav omgiv­ningen trygghet genom att klart visa hur saker och ting skulle uträttas. Hans ledar­filosofi utgick från omtan­ke om personalen. Medarbetarskapet var för Bror li­ka viktigt som ledarskapet. Inte minst på grund av den relationsskapande funktion detta har. Med sina visioner framstod han som en före­bild och väckte respekt i al­la läger. Livet var för Bror större än kyrkan.

Bror Nyback var till sin karaktär uppriktig, vänfast och trogen, trots att han kunde framstå som pessi­mistisk och karg. Egenska­per som kanske inte alltid står så högt i kurs i dagens samhälle. Han trivdes bra i Sverige, men den finländ­ska rättframheten övergav han aldrig. Han var som en reslig fura i snårskogen. Karaktärsfastheten min­ner om den österbottniska skärgården, där Bror växte upp i Björköby nära Vasa.

Kärleken till skärgården och havet följde Bror till andra sidan viken. Segel­båten blev med tiden något av hans livselixir. Han lärde sig segla i vuxen ålder och hade för vana att söka upp vänner bortom viken. Andra som blev kvar på land fick nöja sig med ett telefonsam­tal. Men Bror trivdes också i skog och mark och såg fram emot att löpa Lidingölop­pet i slutet av september. Motionsidrotten hade med åren blivit en balsam för kroppen.

Det blev det inget Lid­ingölopp denna höst. Men alla vi som haft förmånen att få känna Bror bevarar hans minne i varm tack­samhet. Bror Nyback sörjs närmast av hustru Virva, nyligen vald till kyrkoherde i Stock­holms finska församling och tre vuxna barn, Emil, Anna och Sara och ett barnbarn, Jonathan, som är bosatta i Finland.

OLAV S. MELIN