Nylund, Mauritz

Det är knappast någon överdrift att beteckna författaren Mauritz Nylund, född i Helsingfors den 12 februari 1925 och död där den 28 juli 2012, som en orättvist förbisedd diktare.
Han var något i finlandssvensk litteratur så ovanligt som en samhällskritisk humorist, en sanningssägare som gärna vände på invanda begrepp för att visa på det löjeväckande i många av våra vanligaste konventioner. Det kunde gälla familjeliv lika väl som politik och militarism. Bakom det skenbart vardagliga i motivvalet dolde sig djupt exist­en­tiella frågeställningar.
Nylund publicerade sig med långa mellanrum. Efter debuten med ”Om mörker är allt” (1953) utgav han ytterligare åtta diktsamlingar vid sidan av antologibidrag och översättningar. Konstnärliga höjdpunkter är ”Han sa, hon sa” (1969), som i sin beskrivning av ett samliv i kris effektivt punkterar drömmen om evig förälskelse, och den sista boken ”Det blåser mellan stolarna” (1994). Här finns ingmarbergmanska interiörer från den borgerliga idyllens baksida, formulerade med en slagkraft som ter sig originell i finlandssvensk lyrik. I min recension i Hufvudstadsbladet, ”En poet med djup bakom skrattet”, konstaterade jag att han skickligt vrider upp den skenbara verklighetsåtergivningen i det surrealistiska.
Att Mauritz Nylund, genom livet trogen sin vänstersocialistiska övertygelse, tidvis kände sig som en främling i finlandssvenska sammanhang, förvånar inte. Samlingen ”Ofinlandssvensk verksamhet” (1965) fick i det perspektivet en talande titel. På 1970-talet skrev han också direkt på finska och 1975 kom diktsamlingen ”Men den skrattade bara – mutta se nauroi vaan”, där den lekfulla satiren blommade på två språk.
För brödfödan jobbade Mauritz Nylund i unga år som lärare vid läroverk i Helsingfors och Borgå. Åren 1975–88 var han som verksam som kultursekreterare vid Författarcentrum, där han gjorde en viktig insats för att ge författarna och deras verk en ny publik. Otaliga är de litterära fester, symposier och författarbesök som kom till med honom som arrangör och pådrivare. Han var ordförande för Helsingfors författare 1980–83 och satt i olika repriser i styrelsen för Finlands svenska författareförening.
Som person var Mauritz Nylund ett med sin diktning. Han utryckte sig gärna i korthugget ironiska meningar, men alltid med en stor värme bakom de vassa formuleringarna.
När framtida forskare ska analysera 1900-talets finländska samhälle har de all anledning att botanisera i denna till synes så anspråkslösa poetiska produktion. Här blottläggs ett mönster som blivit allt klarare under tidigt 2000-tal: vidgade klyftor mellan individer och samhällsklasser, ett allt större avstånd till politikens maktspel.
Länge kan man exempelvis begrunda den sista diktsamlingens symboliska samhällsbild av mannen med en björk i högra handen och en sjungande fågel som växer fram ur den vänstra handens tomhet. Trädet fäller sina löv och fågeln tappar sina fjädrar, ideologierna står nakna:

Han vet inte vad han ska tro.
Han knyter den högra näven.
Han knyter den vänstra näven.
Sedan tiger han.

Gustaf Widén