Nyman, Valdemar

Valdemar Nyman

Valdemar Nyman avled den 25.11.1998 i Mariehamn, 94 år gammal.
Meningen står framför mig på dataskärmen. Jag begriper den inte. En människa som Valdemar Nyman dör inte så länge någon som mött honom lever. Så alltigenom originell – i ordets sanna mening unik – var och är hans framtoning bortom tillfälliga gränser i tid och rum. Någonstans svävar han fortfarande fram, gör nedslag i allt det jordiska som han älskade samtidigt som tankarna tillåts dansa i himmelsk frihet. Och han sjunger, sjunger sin höga visa till Åland och allt skapat.

Fakta är trista, men nödvändiga, kunde han säga. Alltså: författaren, landsprosten och teologie hedersdoktorn Valdemar Nyman föddes i Vasa 1904.
Han blev student, läste till folkskollärare i Nykarleby för att så övergå till teologistudier i Åbo och Uppsala. Sin första prästtjänst fick han som t.f. kyrkoherde i Finström på Åland 1929-30. Efter ett mellanspel i Tenala återkom han till Finström 1934 och han skulle stanna ända fram till pensioneringen 1968. Här växte han samman med det underbara landskapet, med medeltidskyrkan och folket i byarna. Den intellektuelle prästen – mera hednisk än kristen – hade en förunderlig förmåga att umgås med landsbygdens folk, österbottningen blev mera åländsk än de flesta ålänningar. Själv kallade han sig ålänning och världsmedborgare. Han blev älskad som få, men också omsusad och kritiserad.
I den lutherska kyrkan svepte Nyman nämligen in med påtagligt katolska begrepp, hans skönhetsideal skulle också tillämpas på kyrkorummet och gudstjänsten. Han hade tidigt inspirerats av högkyrkliga kretsar i Sverige, något som inte togs väl upp av alla kolleger inom Borgå stift. Tidvis blåste det så hårt kring Nyman att han var nära att uteslutas ur kyrkans gemenskap. Han klarade sig i kraft av sin magnifika personlighet och en bildning, som få av hans kolleger ens kom i närheten av.

Valdemar Nyman var diktare. Framför allt som prosaist hör han till de märkligaste gestalterna i finlandssvenskt 1900-tal. Det behöver understrykas, eftersom hans romaner av outgrundlig anledning försvunnit in i glömskan. Men debuten med “Som tusen liljor” (1944) var en succé. Den här ordrikt blommande romanen från 1800-talets Åland översattes till flera språk. Studietidens teologiska resonemang speglades i “Sko, sko hästen” (1945). Men det verkliga konstnärliga genombrottet kom 1947 med “Broder Kilian”, en roman som ger både ting och människor röst med medeltidsklostret på Kökar som arena. Det är en bok – närmast modernistisk till sin komposition – som snarast måste komma ut på nytt, som en självklar del av det klassiska åländska och finlandssvenska kulturarvet.
Romanerna “Margareta Jönsdotter till Bastö” (1950) – ett av hans många starka kvinnoporträtt – och “Den stora flykten” (1953) gav nya infallsvinklar på den allmänmänskliga problematik som vävdes in i historisk dräkt.
Så blev det en lång paus i hans skönlitterära skrivande. Först på 1970-talet återkom han med “Osmund Kåresons ungdom” och “Osmund och Aftonstjärnan”, viktiga byggstenar i hans livs katedral.

Under mellanperioden hade han gjort en grundläggande insats som skildrare av åländskt samhälls- och kulturliv. Hembygdsboken “Åland, midsommarstångens land” följdes av “Längs åländska vägar” och “Längs åländska sjövägar”, där nuet och historien möttes med naturen som ständig fond.
Sin suveräna förmåga att beskriva storheten i det regionalt begränsade visade Nyman ännu en gång när han inledde sin sista stora litterära satsning, en sockenkrönika med Finström som tema. Det blev en magnifik svit av böcker, där människor, traditioner, trosföreställningar och naturspelets minsta detalj samsas. Jag tror inte att man finner något motsvarande i nordisk litteratur.

I slutet av 60-talet lanserade Nyman texter av Joel Pettersson, det åländska bygdegeniet. Det blev en rad urvalsvolymer som kompletterades av en stor biografi.
Men inte nog med det: Nyman tog initiativet till den kyrkliga årsboken Sanct Olof, en oumbärlig del av åländskt kulturliv, och hörde till de flitigaste medarbetarna i den historiska årsboken Åländsk Odling. Under många år skrev han dessutom regelbundet konstkritik i tidningen Åland. Och så hela raden av teaterpjäser, tablåer, konsthistoriska översikter, föredrag. Sin sista triumf upplevde han när texten till “Åländskt requiem” tonsattes.

Fakta ger ändå bara en ytlig bekantskap med Valdemar Nyman. Han var ett formligt fyrverkeri av infall, tankar, gester, utrop, ömhetsbetygelser. Generöst delade han med sig av sin kunskap, sin livserfarenhet. Orden var hans livsluft.
När jag växte upp på Åland var det en outsäglig rikedom att räkna Nyman som en vän, en andlig vägledare. Vad vore jag utan hans stöd, hans värme, hans generositet under präglande ungdomsår? Och jag vet att tacksamheten delas av många.

Jag ser Valdemar Nyman röra sig med svajande rytmiska steg över Prästgårdsnäset i Finström. Han vänder sig om, likt Johannes Lilliewahn i “Den stora flykten”, pedagogen vars ena öga är sol och det andra måne. Så försvinner han i grönskan, sången tystnar – och ändå finns allting kvar.

GUSTAF WIDÉN 

Valdemar Nyman var född den 15.8.1904



Foto: Inga-Britt Wiktorsson