Olin, Ulla

f. 10.8.1921

d. 26.2.2009

Ett betydande författarskap är avslutat. Ulla Olin avled den 26.2 .2009 i Huskvarna 88 år gammal. Hon debuterade redan 1939 med diktsamlingen Vårbrytning och satte punkt med Oförklarligt lysande och samlingsvolymen Vid en isrand, båda 2002. Mellan dem ligger en lång räcka viktiga diktsamlingar, men också långa avbrott då hon var uppslukad av familj och yrkesliv.

Diktsamlingen Havsfärd (1949) innebar ett första genombrott. I samlingarna Dagövning (1959) och Mötesplats (1962) har hon funnit den röst som blev typiskt Ulla Olinsk: på ett plan lakonisk, vardaglig, på ett annat plan genomlyst, överförd, något annat. Det stora erkännandet i Sverige kom med samlingarna Vintertvätt 1986 och Eftervärme 1990.

Pensioneringen från det krävande lärararbetet och sorgen över hennes man (död 1988) innebar en kreativ explosion i hennes författarskap. Åtta betydande diktsamlingar följde slag i slag under perioden 1989– 2002. Bland titlarna kan nämnas Solen installerad 1992, Försök till testamente 1995 och Dröm om viktlöshet, tillkommen efter en svår och invalidiserande bilolycka. Kvar ligger bilden av ett författarskap som till sina delar är sakligt och lugnt men som helhet oförklarligt lysande.

I Finland belönades hennes diktning med olika pris av Svenska litteratursällskapet. I Sverige värdesatte hon särskilt Pär Lagerkvist-priset 1991, Nils Ferlinpriset 1992 och Samfundet De Nios särskilda pris 2001.

Ulla Olin föddes den 10.8.1921 och växte upp på Juus gård i Gammelgård i Esbo. Miljön var starkt präglad av tidens folkbildningsideal, dels genom Finns folkhögskola, där hennes mor Gunhild Rostedt växte upp, dels genom ungdomsföreningens kulturella strävanden. Mors progressiva moster Ida Nyström satte henne i Zilliacuska skolan i Helsingfors, där hon blev student. Hon studerade vid Helsingfors universitet och vid universitetet i Lund och skrev sin magisteravhandling om Arvid Mörne. År 1948 gifte hon sig med Nils Gustaf Nilson och flyttade till Sverige.

Makarna utförde sitt livsverk vid Sörängens folkhögskola utanför Nässjö, Nils Gustaf som mångårig rektor och Ulla som lärare i svenska, litteratur och konstämnen. Under en tioårsperiod föddes de tre barnen, som hon ibland hänvisade till som sina tre romaner – de stora böcker hon aldrig hann skriva under de aktiva åren.

Bildkonsten var ett av makarnas stora gemensamma intressen och hade också en bärande roll i Ullas diktning. Under ett antal år var hon ordförande i konstföreningen i Nässjö. Den verkliga föreningsinsatsen gjorde hon inom Smålands författarsällskap, där hon var stiftande medlem 1962 , ordförande i en period och framför allt flitig och drivande antologiredaktör under många år. År 1993 valdes hon in i Smålands akademi.

Efter fyrtio år i Småland var smålänning ingen självklar identitet för Ulla, som hellre kallade sig tvålänning. Hela livet upprätthöll hon varma relationer till Finland. Under en längre period på 1960- och 1970-talen recenserade hon poesi i Hufvudstadsbladet. De sista åren var Gammelgård den mentala ort där hon uppehöll sig, även om sjuksängen stod i Huskvarna. Som en båge över de många åren avtecknar sig raderna ur Mötesplats:

Att se det som inte är upprepning

i det som ter sig alla dagar lika.

Att se det enastående, unika

i själva upprepningen, i det långa loppet.

ULLA-LENA LUNDBERG