Oriander, Stina

Stina Oriander, född den 15.5.1942, hann vara pensionerad i bara fyra må­nader efter sitt uppdrag som verksamhetsledare för Förbundet Hem och Skola när hon hastigt och ovän­tat rycktes bort i en svår sjukdom. Hon avled den 10.10.2005.
Socionomen Stina Orian­der (född Backman) kom till Förbundet Hem och Skola för 23 år sedan. Fö­re det hade hon varit stu­diesekreterare vid Svens­ka social- och kommunal­högskolan och därförin­nan hemma med sina tre barn Catharina, Niclas och Thomas.
Under hennes tid i Hem och Skola utvecklades verksamheten avsevärt. I början av 1980-talet hade förbun­det omkring 60 medlems­föreningar, i dag uppgår de till över 200.
Överallt där Stina Orian­der rörde sig talade hon om vikten av att föräldrarna engagerar sig i sina barns skolgång. Hon betonade också att skolorna, med rektorerna i spetsen, bör öppna dörrarna för samar­bete med föräldrarna.
Med åren har Förbundet Hem och skola fått en vik­tig uppgift som remissin­stans för utbildningspoli­tiska frågor. Stina Orian­der satt med i Penningau­to­matföreningens styrelse i sex år och i otaliga arbets­grupper både inom utbild­ningssektorn och den soci­ala sektorn.
Hon engagerade sig ock­så i det nor­diska och eu­ropeiska föräldrasamarbe­tet och reste mycket runt i Svenskfinland för att disku­tera frågor om fostran och skolsamarbete med föräld­rarna. Föräldrarna har all­tid huvudansvaret för sina barn, ansåg hon.
Förbundet började un­der hennes tid produce­ra material för att stöd­ja föräldrarna. Foldern En kvart om dagen, som beto­nar högläsningens betydel­se för barnets språkutveck­ling, är vid det här laget en klassiker som har översatts till tretton språk.
Det sista stora projekt Stina Oriander med sin sedvanliga entusiasm och noggrannhet slutförde, var en föräldraenkät för att få reda på hur Förbundet Hem och Skola kunde utvecklas. Med sin positiva, utåtrik­tade attityd drog hon med sig folk.
Hon har varit aktiv både inom Sfp och kvinnoför­bundet och fått både SFV:s folkbildningsmedalj och Folktingets förtjänstmedalj.
Vi är många som kom­mer att sakna Stinas var­ma, glada person, som ock­så hade förmåga att skrat­ta åt sig själv. Vi sörjer över att hon inte fick se sina fyra barnbarn växa upp och att hon inte hann njuta av den frihet pensioneringen gav. Stina var full av planer. Sommaren skulle alltid firas ute på Torsö i Nykarle­by skärgård som hon äls­kade. Stina var också aktiv sångare i Esbo kammarkör och på hösten hade hon tänkt engagera sig personligen i projektet Farfar/Mormor i skolan, som Hem och Sko­la varit med om att starta. Till hennes traditioner hörde också att varje vin­ter åka till fjälls tillsam­mans med sina närmaste väninnor.

TUA RANNINEN