Packalén, Rurik

Född: 31.1.1929, död 13.8.2o13

Med arkitekten Rurik Waldemar August Packalén har en hängiven filantrop inträtt i evigheten. Hans härstamning på mödernet från en rysk adelssläkt, med furst Kutusov i bakgrunden, kan kanske antyda en förklaring till hans ovanligt frodiga natur.
Rurik blev student från Svenska Normallyceums klassiska linje 1947 och avlade arkitektexamen 1957 vid Tekniska Högskolan i Helsingfors. Sitt aktiva yrkesliv ägnade han som delägare främst åt den arkitektbyrå, som fick sin början 1960 efter segern i tävlingen om Tekniska Föreningens hus, och som i något ändrad form fortsatte sin verksamhet en god bit in på 2000-talet. 1969–72 fungerade han dessutom som generalsekreterare för Nordisk Byggdag, ett uppdrag som i olika former fortsatte, och som medförde intressanta kontakter och givande resor, bland annat till Island med besök hemma hos presidenten Vigdis Finnbogadottir. Hans yrkeskunskap kom också till användning vid Karis stads byggnadsinspektionsbyrå, där han ett tiotal år fungerade som rådgivande arkitekt.
Men utöver yrkeslivet ledde Ruriks människovänliga sinnelag honom in i ett otal olika sociala sammanhang. Ett sådant var Kårböle Gille, som under hans och hustrun Evas aktiva medverkan utvecklades till en livaktig stadsdelsförening. I föreningens interna tidning Gamla Ls Nyheter, som tidvis helt redigerades av paret Packalén, fick hans frodighet och skämttecknarbegåvning utlopp bl.a. genom fantasifiguren Rutijon, en bisamråtta med hemvist i den närbelägna Rutiån. Med hustrun Eva erhöll han SFV:s Hagforsmedalj år 1997.
Ruriks bärande stämma och hämningsfria uppträdande gav honom också många uppskattade roller i olika spex som ordnades av Kårböle Gille. Han var gillets ordförande under åren 1978–81 och 1995–98.
I Tekniska Föreningen i Finland blev han hedersmedlem efter ett antal år som styrelsemedlem och viceordförande. Svenska Folkpartiet placerade honom en period i Helsingfors stads museinämnd efter en kandidatur för stadsfullmäktige.
Till Ruriks mest framträdande egenskaper hörde hans livsbejakande attityd, hans människovänlighet och hans självuppoffrande hjälpsamhet. Också en råkall och dimmig dag kunde han fryntligt deklarera, att han känner vår i luften.
Han var väl rustad att som den äldsta av tre bröder axla det ansvar, som föll på honom då han som tioåring blev faderlös. Det var inte alla gånger lätt för hans mor att ensam anpassa sig till ett liv så olikt det tsartida societetslivet i St Petersburg, från vilket hon hade flytt undan revolutionen. Rurik blev ett stöd för henne, liksom för sin yngsta bror, som var i behov av handfast stöd livet ut.
Men hans hjälpande hand sträckte sig också åt andra håll. I själva verket var han beredd att generöst ställa upp varhelst han såg ett hjälpbehov i sin närhet.
Ruriks många vänner kommer att sakna hans vänliga väsen och den atmosfär av problemfrihet, som han alltid spred omkring sig. Närmast sörjs han av hustru Eva och av tre barn med familjer.

Per-Mauritz Ålander
kollega och kompanjon

--
Bild: SFP