Rosenblad, Ivar

Skådespelaren Roy-Ivar Rosenblad avled den 15.2.2008. Han var född den 28.5.1936.

Ivar, vän och kollega, du var speciell. Det är tungt att veta att jag aldrig mer kan ringa dig och prata om allt möjligt, som vi gjorde innan du så plötsligt försvann för gott, alldeles för tidigt. Då du inte avslöjade hur sjuk du egentligen var. Så typiskt. Vi, dina vänner, minns dig med tillgivenhet.

Ivar var en äkta stadskille, född och bosatt i Helsingfors. Ville någon bjuda honom ut till landet, blev han lätt nervös och slingrade sig ur besöket. Redan som 4–5-åring visste Ivar att han skulle bli skådespelare. Han var 18 år när han kom in på Svenska Teaterns elevskola och blev för det mesta Svenska Teatern trogen. En tid jobbade han även som inspicient; ”utomordentlig och noggrann”, säger någon. Unga skådespelare fick göra ett och annat för brödfödan och Ivar gjorde aldrig stort väsen av sig. En av de första rollerna var pojken Peter i Anne Franks dagbok. Ivars kurskamrat och dåvarande chefen för Skolteatern Kristin Olsoni konstaterar att under långa turnéer kan man bli trött och irriterad, men Ivar var ett verkligt glädjepiller. ”Han fick oss alla på gott humör igen”. ”Jag älskar att spela för barn, de är ärliga och samtidigt krävande, det är svårt, man lär sig mycket. De är värda en fullgod teater”, säger Ivar i en intervju. För att i nästa stund ta udden av uttalandet med påståendet att han inte tycker om barn. Inte bli för snäll! Ivar i ett nötskal.

På 60-talet stod vi tillsammans på scen som Lee Harvey Osvald och hans ryska hustru i en pjäs om Kennedymordet. Gästspel på Lillan var säkert en vitamininjektion, gjorde att många fick upp ögonen för honom. Roller i radio och tv. Pontus Dammert, tidigare producent på FST, nämner titelrollen i Trollkarlen från Oz och en roll i Prima Vera skriven för Ivar. Firs i Körsbärsträdgården på Svenska Teatern kände Ivar varmt för. Det gjorde även publiken och recensenterna. En fin rollprestation.

En het sommar tillbringade Ivar med Viirus som Kvitten i En midsommarnattsdröm. Själv önskade Ivar sig en roll där han får vara riktigt elak. ”Som t.ex. i Stilla natt, där jag var en ettrig gubbe, så roligt har jag inte haft på länge. Skådespelare vill gärna göra svarta och dystra roller, jag har redan fått dö fyra gånger på scen.”

Ivar hade ett superbt minne. Han var också en ivrig försvarare av svenska språket, han kunde bli rosenrasande om man ”blandade”, sade ”glada vappen” eller ”kännykkä”.

En spårvagnsolycka för några år sedan förändrade Ivars liv och han hämtade sig aldrig riktigt från den. Ivars sista pjäs blev Fadren av Strindberg på Miniscenen, där han gjorde läkaren. En nära och trogen vän Lena Labart stödde honom ända till slutet. De hade samma sorts humor, skrattade mycket, reste och firade födelsedagar tillsammans – 40/60 och 50/70.

Ivar, jag hade tänkt fria till dig den 29:e februari, men jag hann inte. Bara för att pigga upp oss lite. För guvet hur det hade sett ut om fyra år. Du hade inte behövt köpa klänningstyg, vad skulle jag med ett sådant till? Återigen slås jag av tanken: tala, lyssna, bry dig om, man vet aldrig när det är för sent. Ivar, vi saknar dig.

BERIT LUNDELL
samt andra vänner